I ett uppmärksammat mordfall i Skåne härom sistens valde medierna att konsekvent kalla det ena offret "Tomatodlaren”.
Att odla grönsaker är sannerligen en hedervärd syssla, men det blir ändå konstigt när en hel livsgärning, med alla dess nyanser, ska klämmas ihop till just den glosan.
Vad skulle man själv heta i motsvarande situation? ”Gitarrplinkaren hittad död” eller ”Stavgångarens öde förbryllar”?
Man undrar ju.
Tack och lov har Stockholms morgontidningar nu slutat med rubriker på nekrologerna. Tidigare försökte man sammanfatta världens mest fascinerande livsöden i tvåradiga, enspaltiga rubriker. Det kunde bli saker i stil med ”Gav allt för kennelklubben” eller ”Pionjär inom squaredance”. Lite magert för en människa som säkert var mycket mer än så. Nu kör man bara namnen över runorna. Bra så.
När jag på 80-talet jobbade på nattredaktion i Hälsingland ingick det i arbetsuppgifterna att under sen eftermiddag ringa upp begravningsbyråerna och fråga om någon hade avlidit under det senaste dygnet, och i så fall vem. Sen var det till att ringa närmast anhörig – oftast make eller maka – och försöka göra en liten intervju som skulle utmynna i en nekrolog i nästa dags tidning.
Ett vidrigt uppdrag, förstås. Ibland hörde man inte vad som sades mitt bland allt hulkande, ibland blev man ofrivillig terapeut, ibland insåg man att den döda/döde hade det bättre nu än tidigare...
Men man blev nästan aldrig avsnäst. De flesta ville berätta.
En av standardfrågorna som skulle ställas handlade om döingens intressen. Vi pratar här om personer födda i början av 1900-talet, bosatta i södra Norrland.
Och det slog aldrig fel. Om det var en karl som hade gått hädan var svaret självlart. Intressen: jakt och fiske. Ibland var det nån ideell sammanslutning. Idrottsklubben, kanske, eller en frikyrkoförsamling.
När det gäller kvinnorna var det annorlunda, men ändå lika givet. Som jag minns det fick man vid alla dessa telefonsamtal, rörande alla dessa döda kvinnor, bara ett enda svar.
Intresse: Hemmets skötsel.
Att odla grönsaker är sannerligen en hedervärd syssla, men det blir ändå konstigt när en hel livsgärning, med alla dess nyanser, ska klämmas ihop till just den glosan.
Vad skulle man själv heta i motsvarande situation? ”Gitarrplinkaren hittad död” eller ”Stavgångarens öde förbryllar”?
Man undrar ju.
Tack och lov har Stockholms morgontidningar nu slutat med rubriker på nekrologerna. Tidigare försökte man sammanfatta världens mest fascinerande livsöden i tvåradiga, enspaltiga rubriker. Det kunde bli saker i stil med ”Gav allt för kennelklubben” eller ”Pionjär inom squaredance”. Lite magert för en människa som säkert var mycket mer än så. Nu kör man bara namnen över runorna. Bra så.
När jag på 80-talet jobbade på nattredaktion i Hälsingland ingick det i arbetsuppgifterna att under sen eftermiddag ringa upp begravningsbyråerna och fråga om någon hade avlidit under det senaste dygnet, och i så fall vem. Sen var det till att ringa närmast anhörig – oftast make eller maka – och försöka göra en liten intervju som skulle utmynna i en nekrolog i nästa dags tidning.
Ett vidrigt uppdrag, förstås. Ibland hörde man inte vad som sades mitt bland allt hulkande, ibland blev man ofrivillig terapeut, ibland insåg man att den döda/döde hade det bättre nu än tidigare...
Men man blev nästan aldrig avsnäst. De flesta ville berätta.
En av standardfrågorna som skulle ställas handlade om döingens intressen. Vi pratar här om personer födda i början av 1900-talet, bosatta i södra Norrland.
Och det slog aldrig fel. Om det var en karl som hade gått hädan var svaret självlart. Intressen: jakt och fiske. Ibland var det nån ideell sammanslutning. Idrottsklubben, kanske, eller en frikyrkoförsamling.
När det gäller kvinnorna var det annorlunda, men ändå lika givet. Som jag minns det fick man vid alla dessa telefonsamtal, rörande alla dessa döda kvinnor, bara ett enda svar.
Intresse: Hemmets skötsel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar