Stoppa pressarna!!

Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej slår i dagens tidning fast att Michael Jackson var "inget mindre än ett musikaliskt geni".

Det var som tusan...

Sluta tjata om Ingo!

P1-morgon denna underbara sommardag: Michael Jackson är död, men det är ju ingenting jämfört med att det råkar vara 50 år sedan Ingemar Johansson blev världsmästare i tungvikt. Och i ett lååångt reportage rapas den slitna gamla storyn upp igen: hur hela Sverige satt uppe på natten och lyssnade till den raspiga radioutsändningen i juni 1959.

Jag har ingenting emot boxning, men det ständiga Ingo-tjatet är bara för mycket.

Kan vi inte gå vidare?

Kul på jobbet

Svetsar'n på bygget vid Liljeholmskajen roar sig själv och oss andra genom att skapa hittills okända djur av armeringsjärn. Värt en liten omväg på söndagspromenaden.

Att möta Olle i grind

Efter 33 år i Stockholm har jag äntligen tagit mig till första Hötorgsskrapan för att bagapa Olle Baertlings sanslöst snygga utsmyckning i entrén. Bättre än så här blir offentlig konst aldrig!

Målningen stod färdig 1954.

En nekrolog-skrivares memoarer

I ett uppmärksammat mordfall i Skåne härom sistens valde medierna att konsekvent kalla det ena offret "Tomatodlaren”.
Att odla grönsaker är sannerligen en hedervärd syssla, men det blir ändå konstigt när en hel livsgärning, med alla dess nyanser, ska klämmas ihop till just den glosan.
Vad skulle man själv heta i motsvarande situation? ”Gitarrplinkaren hittad död” eller ”Stavgångarens öde förbryllar”?
Man undrar ju.

Tack och lov har Stockholms morgontidningar nu slutat med rubriker på nekrologerna. Tidigare försökte man sammanfatta världens mest fascinerande livsöden i tvåradiga, enspaltiga rubriker. Det kunde bli saker i stil med ”Gav allt för kennelklubben” eller ”Pionjär inom squaredance”. Lite magert för en människa som säkert var mycket mer än så. Nu kör man bara namnen över runorna. Bra så.

När jag på 80-talet jobbade på nattredaktion i Hälsingland ingick det i arbetsuppgifterna att under sen eftermiddag ringa upp begravningsbyråerna och fråga om någon hade avlidit under det senaste dygnet, och i så fall vem. Sen var det till att ringa närmast anhörig – oftast make eller maka – och försöka göra en liten intervju som skulle utmynna i en nekrolog i nästa dags tidning.
Ett vidrigt uppdrag, förstås. Ibland hörde man inte vad som sades mitt bland allt hulkande, ibland blev man ofrivillig terapeut, ibland insåg man att den döda/döde hade det bättre nu än tidigare...
Men man blev nästan aldrig avsnäst. De flesta ville berätta.
En av standardfrågorna som skulle ställas handlade om döingens intressen. Vi pratar här om personer födda i början av 1900-talet, bosatta i södra Norrland.
Och det slog aldrig fel. Om det var en karl som hade gått hädan var svaret självlart. Intressen: jakt och fiske. Ibland var det nån ideell sammanslutning. Idrottsklubben, kanske, eller en frikyrkoförsamling.
När det gäller kvinnorna var det annorlunda, men ändå lika givet. Som jag minns det fick man vid alla dessa telefonsamtal, rörande alla dessa döda kvinnor, bara ett enda svar.
Intresse: Hemmets skötsel.

Nu blir det rock'n'roll på Sommar!

För tredje året har P1-lyssnarna fått vara med och utse en Sommarpratare. Och härom veckan fick vi veta att ”Lyssnarnas Sommarvärd” i år blir den 53-årige muraren och musikern Håkan Nilsson från Ljusne, Hälsingland.
Jag hajade till när jag såg notisen. Den snubben har jag nämligen stött på tidigare i livet.
Året var 1980 och jag var nybakad, mångsysslande journalist. Jag och en kompis hade sålt in en idé om att göra en serie program för lokalradion. Den skulle handla om unga, lovande rockmusiker från Gävleborg.
De flesta programmen var helt värdelösa - vi programmakare var usla, musikerna var blyga och hummade mest och musiken var inget vidare.
Sista programmet var ett undantag. Det handlade nämligen om Håkan Nilsson. På den tiden hade han ett band som hette ”LA Rockers”. Det har inget med Los Angeles att göra, namnet ska i stället utläsas Ljusne-Ala Rockers. (Ala är en grannort till Ljusne).

Vi kom hem till Nilsson, som satt på helspänn och väntade i en soffa. Precis när vi hade monterat upp mikrofonen frågade han otåligt: ”Är den på?”
Jodå, svarade vi.
Det är då han lutar sig fram, stirrar stint på mikrofonen och RYTER fram sin inövade replik:
”När jag vaknar tänker jag på rock’n’roll! När jag somnar tänker jag på rock’n’roll! Jag LEVER rock’n’roll! Jag ÄTER rock’n’roll! JAG ANDAS ROCK’N’ROLL!!”
Därefter sjönk han ihop i soffan.

Resten av programmet var inte lika bra. Det var svårt att toppa en sån inledning. Allt var ju liksom sagt.

Något år senare träffade jag karln igen - när han skulle springa maraton. Han hade varit ute och rummel-spelat på en knuttefest till 5 på morgonen, sovit tre timmar, ätit en banan till frukost för att sedan ställa sig på startlinjen, iförd ett par tennisskor i tyg. Han kom sist, men han tog sig i mål.

Lita på att jag kommer att lyssna på Sommar den 15 juli.