Oskarshamn bluffar

På övervåningen i det här huset på Garvargatan i Oskarshamn satt Axel "Döderhultarn" Petersson och snidade sina fenomenala träskulpturer. Den lilla ateljén är stängd när vi passerar, men i fönstret har man har satt en halvfärdig gubbe som blickar ner på besökaren.

I sin turistbroschyr skryter Oskarshamn med att Döderhultarn var skolkamrat med stans andra storhet, Axel "San Michele" Munthe. Men det måste vara ljug, eftersom Munthe var 11 år äldre än Döderhultarna.

Mysko att ett sånt fel slinger igenom.

Nedan: Döderhultarns skulpturgrupp "På dansbanan".

Photoquette i New York

1. Vi är på väg in till Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Jag är exalterad, eftersom jag snart ska få se några av mina favoritmålningar live för första gången - och främst bland dem Broadway Boogie Woogie av Piet Mondrian.

Jag vet att det är lönlöst, men jag frågar ändå vakten: "Får man fotografera här?"
"Javisst", säger hon. "Ta det lugnt med blixten, bara."
Jag tror inte mina öron, men så förklarar hon. MoMA har till sist givit upp inför alla digital- och mobilkameror. Det går inte längre att upprätthålla ett fotoförbud, med mindre än att museet förvandlas till något slags orwellsk anstalt.

Så vi rusar upp och tar bilden ovan. Äntligen närkontakt med detta mästerverk! Men snart vissnar entusiasmen. Ingen kollar på konsten längre. Alla plåtar av den - ställer upp sin familj i "skojiga" poser framför Van Gogh, Pollock, Seurat, Rosseau ... och det känns: sådär.

2. Dagen därpå knallar vi upp till Harlem för att uppleva haket Lenox Lounge - hemmaplan för både Billie Holiday och John Coltrane när det begav sig. Dessutom stället där Malcolm X samtidigt var garderobiär och ficktjuv - vilken fenomenal kombination! - innan han blev muslim och aktivist. Den urtjusiga Art Deco-baren på Lenox är tämligen nyrenoverad och så läcker så man kan svimma. Det är tidigt på dagen och vi är de enda gästerna. Vi beställer det vi ska ha från den svala, svarta servitrisen. Sen frågar jag, enbart för formens skull, det kan ju inte vara något problem: "Är det okej om jag tar några bilder här?"
"Tyvärr", mumlar servitrisen, medan hon kollar de senaste baseballresultaten på teven. "Vi tillåter inte fotografering här".
"Jamen", försöker jag, "jag ska bara plåta inredningen, inte dig".
"Sorry, Sir, men det är inte tillåtet."
"Varför då?"
"Såna är reglerna."
Jag lägger ner. Jag tror att hon njuter lite av situationen. Övertag. Och när vi går ger jag, som skuldmedveten viting, alldeles för mycket dricks.

Bilden nedan: Min dotter Vera utanför Lenox Lounge. Här kan dom inte förbjuda oss att fotografera!

Kul på jobbet

Svetsar'n på bygget vid Liljeholmskajen roar sig själv och oss andra genom att skapa hittills okända djur av armeringsjärn. Värt en liten omväg på söndagspromenaden.

Att möta Olle i grind

Efter 33 år i Stockholm har jag äntligen tagit mig till första Hötorgsskrapan för att bagapa Olle Baertlings sanslöst snygga utsmyckning i entrén. Bättre än så här blir offentlig konst aldrig!

Målningen stod färdig 1954.

William Burroughs tjackar en fågel

Vad sägs om en film med manus av Samuel Beckett och med Buster Keaton i huvudrollen? Får det lov att vara en unik TV-intervju från 1957 med Louis-Ferdinand Céline? Passar det med en 70 minuter lång "poetisk vandring" genom Gaudís Barcelona?

Alla som tycker om att då och då avvika från en den kulturella allfartsvägen bör ta sig till http://www.ubu.com/, en film- och musiksajt helt ägnad åt det som i brist på bättre får samsas under begreppet avantgarde.

Här kan man bli kvar i dagar och titta på svårtåtkomliga experimentfilmer från 20-talet av Léger och Man Ray, massor av kortfilmer från Fluxus-gänget, musik med Laurie Anderson, Philip Glass, Stockhausen med flera, med flera. Djupt, svårt, angeläget och tramsigt om vartannat.

Min favorit just nu är den 120 sekunder korta stumfilmen William Buys a Parrot, med "manus" av William S Burroughs, som även "spelar" "huvudrollen".

Mycket citationstecken där...

Bilden: Burroughs dealar fågelpris med käck sailor.

Lila koja förgyller pendlarens resa

Allmänheten fortsätter att pimpa det offentliga rummet, vilket gillas av denna blogg. Här har någon satt upp en lila hundkoja på T-banans spårområde mellan Enskede gård och Globen. Säkert jätteförbjudet, men det är en fin koja.

Om piggsvin och Robert Rauschenberg

Det här är ”Piggelina” som vaktar ingången till vårt hus. Jag och döttrarna har gjort henne i något slags "blandteknik". Jag gillar det ordet och det tillvägagångssättet. En som var väldigt bra på blandteknik var Robert Rauschenberg. Jag var helt lycklig när jag gick omkring på Moderna museets stora retrospektiv härom året och tittade på Rauschenbergs ”Combines”, gjorda just i blandteknik. Hur kul som helst! (Det är ofattbart att det inte skrattas mer på Moderna.)
Rauschenberg hade för övrigt det bästa konstnärliga credo jag nånsin hört:
”Hästar, stavhoppare…det är ungefär vad mina arbeten handlar om”, sa han i en intervju någon månad innan han dog.

Nedan en "Combine" av Rauschenberg.

Liten avstickare till Norrköping

Gjorde en utflykt till Norrköping för att gå på pressvisningen av EWK-museet – Centrum för politisk illustrationskonst som öppnade 1 april. Det är en ambitiös sak om Sveriges bäste politiska tecknare Ewert Karlsson (1918-2004), och den ryms under Arbetets Museums såväl organisatoriska som fysiska tak.
Museet är indelat i fyra avdelningar: människan EWK, konstnären EWK, ett arkiv samt en avdelning för tillfälliga temautställningar.
Två saker slår mig när jag går omkring bland de hundratals teckningarna:
1. EWK har inte fått någon likvärdig arvtagare.
2. EWK:s teckningar är mästerliga; träffsäkra och klyftiga - men sällan särskilt roliga. Min gissning är att han i grunden var djupt pessimistisk.

För övrigt är det en fröjd att vandra omkring i Arbetets Museum. Utställningen INDUSTRILAND – när Sverige blev modernt behandlar epoken 1930-1980 och är helt enkelt storartad. Den står ända till 2012 och det finns alltså ingen ursäkt för att missa den.
Museet är även bra på dokumentärfotografi. Just nu visas No such thing as society, om England under Thatcher-epoken. Svartvitt så det förslår – och plötsligt inser man att punkens entré på arenan var en historisk nödvändighet.

EWK-bilden överst heter ”Folkhemmet”.

Lars Johan Hierta har tagit dykar-cert!

Att mini-pimpa det offentliga rummet tycks bli allt vanligare, vilket på det hela taget bara är roligt. Här ett aktuellt exempel: Lars Johan Hierta-statyn på Riddarhustorget i Gamla stan har försetts med dykarutrustning. Tilläggas kan att statyn är ganska hög, så pimparna har fått ligga i. Återstår att se hur länge utsmyckningen får sitta kvar.

Nåt måste ju grejerna heta!

Sent omsider har jag besökt Vårsalongen på Liljevalchs. Ovanligt kul blandning i år.
Men jag kan irritera mig rätt mycket på konstnärer som döper sina verk till Utan titel. Det är nåt på samma gång fantasilöst och skitnödigt pretentiöst över det hela. ”Jag tycker att verket ska tala för sig själv”, ungefär. Jaharu. Men inse att Utan titel också är en titel! Som tusentals konstnärer har använt före dig.
Publiken behöver titlar för att kunna orientera sig och för att kunna prata med andra om själva verket. ”Har du sett den där Utan titel. Den tycker jag är lysande”, funkar ju inget vidare som inledande replik vid konstföreningens vitvinsbord.
Även inom musiken förekommer otyget. Beatles dubbel-LP från 1968, den med helt vitt omslag, hade ju ingen titel, varför fansen omedelbart döpte skivan till The White Album. Såklart. Nåt måste den ju heta. Och ta funkkungen Prince, som plötsligt inte ville ha något namn och i stället propsade på att förknippas med en symbol. Hur skulle man kunna prata om honom? Någon försökte med ”The artist formerly known as Prince”, men så kan man ju inte säga. Resultaten blev att folkhumorn döpte honom till ”The Symbol”, på svenska – ännu värre – ”Symbolen”. Aj aj aj.

Själv älskar jag titlar. Några favoriter:
Bok: Den galopperande svensken (Sture Dahlström)
Skiva: Swordfishtrombones (Tom Waits)
Film: Faster, Pussycat. Kill! Kill! (Russ Meyer)
Konstverk: Broadway Boogie Woogie (Piet Mondrian)

Mondrians fenomenala Broadway Boogie Woogie från 1942-43. Hur kul hade det varit om den hade hetat Utan titel?