Men jag kan irritera mig rätt mycket på konstnärer som döper sina verk till Utan titel. Det är nåt på samma gång fantasilöst och skitnödigt pretentiöst över det hela. ”Jag tycker att verket ska tala för sig själv”, ungefär. Jaharu. Men inse att Utan titel också är en titel! Som tusentals konstnärer har använt före dig.
Publiken behöver titlar för att kunna orientera sig och för att kunna prata med andra om själva verket. ”Har du sett den där Utan titel. Den tycker jag är lysande”, funkar ju inget vidare som inledande replik vid konstföreningens vitvinsbord.
Även inom musiken förekommer otyget. Beatles dubbel-LP från 1968, den med helt vitt omslag, hade ju ingen titel, varför fansen omedelbart döpte skivan till The White Album. Såklart. Nåt måste den ju heta. Och ta funkkungen Prince, som plötsligt inte ville ha något namn och i stället propsade på att förknippas med en symbol. Hur skulle man kunna prata om honom? Någon försökte med ”The artist formerly known as Prince”, men så kan man ju inte säga. Resultaten blev att folkhumorn döpte honom till ”The Symbol”, på svenska – ännu värre – ”Symbolen”. Aj aj aj.
Själv älskar jag titlar. Några favoriter:
Bok: Den galopperande svensken (Sture Dahlström)
Skiva: Swordfishtrombones (Tom Waits)
Film: Faster, Pussycat. Kill! Kill! (Russ Meyer)
Konstverk: Broadway Boogie Woogie (Piet Mondrian)
Mondrians fenomenala Broadway Boogie Woogie från 1942-43. Hur kul hade det varit om den hade hetat Utan titel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar