Telia och musiken

I en stor tunnelbanekampanj skryter Telia om att dom är så bra på musik. Kanske dom är. Det är bara det att affischmakarn har vänt elgitarren upp och ned. Det är i och för sig inte hela världen; vissa gitarrister lirar så - till exempel Jimi Hendrix. Men han var vänsterhänt, och då pekar gitarrhalsen åt andra hållet.

Telias gitarr är alltså uppochned och spegelvänd. Dessutom har den fyra strängar i stället för sex.

Men texten verkar rättstavad.

Tänk om du vore med i The Ramones!

Av alla meningslösheter som finns på internet, tycker jag att det här är en av de roligaste. Testa själv!

(Ramones tog sitt namn efter Paul McCartney, som brukade skriva "Paul Ramone" i hotelliggare när han behövde vara i fred under den värsta Beatleshysterin.)

Bilden: Låtsasbröderna Johnny Ramone, Tommy Ramone, Joey Ramone och Dee Dee Ramone hårdar sig på en bild från 1976.

Jag vill ha mindre (vit) reggae i radion

Under mina morgonpromenader har jag den senaste tiden haft XTC i lurarna, närmare bestämt deras lysande singelsamling "Fossil Fuel". Klyftig, brittisk pop; catchy och ändå okonventionell. Jag är glad och nöjd ända fram till låten "Wait Till Your Boat Goes Down" där de försöker spela...reggae.

Vad var det i 80-talets början som gjorde att precis ALLA vita band trodde att de kunde spela reggae. I var och varannan låt skulle det nödvändigtvis in en um-chacka-gitarr och alla skrek: "Det svänger nåt grymt!"

När man i dag lyssnar på vit 80-talsreggae kan man konstatera att det inte svänger en spänn. Inte ens hos en så kompetent ensemble som XTC.

(En av få reggae-vitingar från den tiden som fortfarande går att lyssna på är Peps Persson, som håller hög klass, även internationellt sett. Men så hade han ju också Bosse Skoglund på trummor, en man som förstod reggaens väsen på djupet.)

Så plötsligt - som på en given signal - slutade alla popband att använda reggae-element i sina låtar. Vem bestämde det?

En märklig parentes i rockens historia var det i alla fall.

En hjälte har lämnat in

Willie De Ville – mannen med rockvärldens tunnaste mustasch och längsta skjortsnibbar – har tråkigt nog avlidit, 58 år gammal.
Som många andra i min generation gillade jag plattorna han gjorde i början av 80-talet. Sen tappade jag bort honom, och det är först nu, när jag läser nekrologerna, som jag inser att han var konstnärligt aktiv ända till slutet.
Det där med att hela hans status byggde på flera decennier gamla skivor led han uppenbarligen av. Jag läste på nätet en fin text publicerad i en svensk tidning 1999. Reportern bevittnar hur en ung man går fram till Willie De Ville, som är på Sverigebesök, och ber om en autograf.
- OK, sa Willie, men först måste du nämna en låt på min senaste skiva.
Det kan beundraren inte.
- Du får en chans till. Vad hette mitt förra album?
Den unge mannen förblir stum.
- Då kan du dra åt helvete, säger Willie.
Någon autograf skriver han inte, och ord som ”värdighet” och ”stolthet” är mycket riktigt legio i skriverierna efter hand död.

Jag såg honom en gång i början av 80-talet då han hade bandet Mink De Ville. Det var underbart bra. Dels var hans uppenbarelse så fascinerande. Elegant och dekadent på samma gång; en Oscar Wilde på heroin. Dels var musiken lysande: klassisk New York-rock med inslag av latin, doo-woop och gammal r’n’b. Där fattades det varken dragspel eller kastanjetter. Det var en av många oförglömliga konserter på saliga Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Nästa gång han kom till Sverige kunde jag inte gå på konserten. Men min polare Stefan Richards var där, och eftersom jag snart skulle fylla år tog sig Stefan in i logen efter konserten och bad Willie signera en bild. Det skulle bli en fin födelsedagspresent. Och det blev det också. Men situationen var helt absurd. Willie var helt borta, trodde att Stefan var langare och upprepade hela tiden ”Where’s the stuff? Where’s the stuff?” Till sist vaknade han dock till, och nånstans i gömmorna har jag ett fotografi med en våldsamt pomaderad Willie De Ville och en påtejpad lapp där han med skakig handstil har skrivit en liten dedikation.
Artistlivet är sannerligen ingen barnlek.

Nedan kan du titta på "Love and emotion" från albumet Le Chat Bleu i en liveinspelning från 1981. Det krävs en del stake av en sångare som rör sig så oerhört lite! "Scenshowen" består i att karln rättar till kavajen vid 1.34...

Tango-chock i reklam-TV!

Någon i den unga och förmodat hippa reklamfilmsbranschen verkar högst oväntat ha viss koll på finsk tango. Jag blev rätt stöss när jag häromdagen, slögloende på TV4, plötsligt fick höra Toivo Kärkis smärtsamt vackra tangomedlodi Täysikuu (Fullmåne) i en reklamsnutt för - AMF Pension! (Det är den där filmen där en larv har huvudrollen...)
Vad gör den låten där? Vad har Täysikuu med pensioner att göra? Betalar AMF royalty till Kärkis dödsbo? Frågor, frågor. frågor...
Här kommer i alla fall originalet - Täysikuu med den oöverträffade Olavi Virta i en spelfilmssnutt från 1953. Vilken röst! Vilken hållning! Och vilket obeskrivligt svängigt boleroparti i mitten!

Nya tider - nya ord

Yngsta dottern, 15, sjunger gärna och bra. Nu kommer hon hem och berättar att hon ska vara solist i en låt med "Bach-syndrom". Det visar sig vara tonårssvenska för kontrapunkt. Ganska fyndigt.

William Burroughs tjackar en fågel

Vad sägs om en film med manus av Samuel Beckett och med Buster Keaton i huvudrollen? Får det lov att vara en unik TV-intervju från 1957 med Louis-Ferdinand Céline? Passar det med en 70 minuter lång "poetisk vandring" genom Gaudís Barcelona?

Alla som tycker om att då och då avvika från en den kulturella allfartsvägen bör ta sig till http://www.ubu.com/, en film- och musiksajt helt ägnad åt det som i brist på bättre får samsas under begreppet avantgarde.

Här kan man bli kvar i dagar och titta på svårtåtkomliga experimentfilmer från 20-talet av Léger och Man Ray, massor av kortfilmer från Fluxus-gänget, musik med Laurie Anderson, Philip Glass, Stockhausen med flera, med flera. Djupt, svårt, angeläget och tramsigt om vartannat.

Min favorit just nu är den 120 sekunder korta stumfilmen William Buys a Parrot, med "manus" av William S Burroughs, som även "spelar" "huvudrollen".

Mycket citationstecken där...

Bilden: Burroughs dealar fågelpris med käck sailor.

Ett ännu högre höga F!

Babben Larsson gör just nu succé i Obesvarad kärlek på Intiman i Stockholm. Föreställningen handlar om Florence Foster Jenkins - en stenrik och tondöv sångerska som härjade i New York på 30- och 40-talet och gärna bjöd societeten på små föreställningar där hon gjorde mos av diverse operaklassiker. Hon blev kultförklarad av sin samtid och det är oklart om hon förstod att folk skrattade åt henne.
Det finns ett kapitel om Jenkins i den amerikanske radiomannen Irwin Chusids fina bok Songs in the Key of Z, som är en fascinerande genomgång av diverse outsiders inom musikens område.

Chusid berättar om när Florence Foster Jenkins en gång åkte taxi genom New York. Det ville sig inte bättre än att taxichauffören krockade och Mrs Jenkins blev ordentligt tilltufsad. Men i stället för att stämma taxibolaget skickade sångerskan en låda cigarrer till chauffören. Skadan hon åsamkats – påstod hon – gjorde att hon kunde sjunga ”a higher F than ever before.”
Songs in the Key of Z innehåller även kapitel om bland andra The Shaggs, Shooby Taylor, The Legendary Stardust Cowboy samt vår egen Eilert Pilarm från Örnsköldsvik.
Rekommenderad – snudd på påbjuden – läsning!

Bilden ovan föreställer Florence Foster Jenkins i en av sina favoritutstyrslar.

Här kan du höra hur Jenkins lät när hon sjöng Mozarts Der Hölle Rache.