Willie De Ville – mannen med rockvärldens tunnaste mustasch och längsta skjortsnibbar – har tråkigt nog avlidit, 58 år gammal.
Som många andra i min generation gillade jag plattorna han gjorde i början av 80-talet. Sen tappade jag bort honom, och det är först nu, när jag läser nekrologerna, som jag inser att han var konstnärligt aktiv ända till slutet.
Det där med att hela hans status byggde på flera decennier gamla skivor led han uppenbarligen av. Jag läste på nätet en fin text publicerad i en svensk tidning 1999. Reportern bevittnar hur en ung man går fram till Willie De Ville, som är på Sverigebesök, och ber om en autograf.
- OK, sa Willie, men först måste du nämna en låt på min senaste skiva.
Det kan beundraren inte.
- Du får en chans till. Vad hette mitt förra album?
Den unge mannen förblir stum.
- Då kan du dra åt helvete, säger Willie.
Någon autograf skriver han inte, och ord som ”värdighet” och ”stolthet” är mycket riktigt legio i skriverierna efter hand död.
Jag såg honom en gång i början av 80-talet då han hade bandet Mink De Ville. Det var underbart bra. Dels var hans uppenbarelse så fascinerande. Elegant och dekadent på samma gång; en Oscar Wilde på heroin. Dels var musiken lysande: klassisk New York-rock med inslag av latin, doo-woop och gammal r’n’b. Där fattades det varken dragspel eller kastanjetter. Det var en av många oförglömliga konserter på saliga Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm.
Nästa gång han kom till Sverige kunde jag inte gå på konserten. Men min polare Stefan Richards var där, och eftersom jag snart skulle fylla år tog sig Stefan in i logen efter konserten och bad Willie signera en bild. Det skulle bli en fin födelsedagspresent. Och det blev det också. Men situationen var helt absurd. Willie var helt borta, trodde att Stefan var langare och upprepade hela tiden ”Where’s the stuff? Where’s the stuff?” Till sist vaknade han dock till, och nånstans i gömmorna har jag ett fotografi med en våldsamt pomaderad Willie De Ville och en påtejpad lapp där han med skakig handstil har skrivit en liten dedikation.
Artistlivet är sannerligen ingen barnlek.
Som många andra i min generation gillade jag plattorna han gjorde i början av 80-talet. Sen tappade jag bort honom, och det är först nu, när jag läser nekrologerna, som jag inser att han var konstnärligt aktiv ända till slutet.
Det där med att hela hans status byggde på flera decennier gamla skivor led han uppenbarligen av. Jag läste på nätet en fin text publicerad i en svensk tidning 1999. Reportern bevittnar hur en ung man går fram till Willie De Ville, som är på Sverigebesök, och ber om en autograf.
- OK, sa Willie, men först måste du nämna en låt på min senaste skiva.
Det kan beundraren inte.
- Du får en chans till. Vad hette mitt förra album?
Den unge mannen förblir stum.
- Då kan du dra åt helvete, säger Willie.
Någon autograf skriver han inte, och ord som ”värdighet” och ”stolthet” är mycket riktigt legio i skriverierna efter hand död.
Jag såg honom en gång i början av 80-talet då han hade bandet Mink De Ville. Det var underbart bra. Dels var hans uppenbarelse så fascinerande. Elegant och dekadent på samma gång; en Oscar Wilde på heroin. Dels var musiken lysande: klassisk New York-rock med inslag av latin, doo-woop och gammal r’n’b. Där fattades det varken dragspel eller kastanjetter. Det var en av många oförglömliga konserter på saliga Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm.
Nästa gång han kom till Sverige kunde jag inte gå på konserten. Men min polare Stefan Richards var där, och eftersom jag snart skulle fylla år tog sig Stefan in i logen efter konserten och bad Willie signera en bild. Det skulle bli en fin födelsedagspresent. Och det blev det också. Men situationen var helt absurd. Willie var helt borta, trodde att Stefan var langare och upprepade hela tiden ”Where’s the stuff? Where’s the stuff?” Till sist vaknade han dock till, och nånstans i gömmorna har jag ett fotografi med en våldsamt pomaderad Willie De Ville och en påtejpad lapp där han med skakig handstil har skrivit en liten dedikation.
Artistlivet är sannerligen ingen barnlek.
Nedan kan du titta på "Love and emotion" från albumet Le Chat Bleu i en liveinspelning från 1981. Det krävs en del stake av en sångare som rör sig så oerhört lite! "Scenshowen" består i att karln rättar till kavajen vid 1.34...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar