I ett tidigare inlägg påstod jag att Ljusnebon Håkan Nilsson - som var Lyssnarnas Sommarvärd den 15 juli - kom sist i Söderhamns maraton i början av 80-talet. Det stämmer inte, meddelar Nilsson själv. Sist kom bandylegendaren Göran "Dallas" Sedwall (bilden). Nilsson kom femma från slutet. Ber om ursäkt.
Någon i den unga och förmodat hippa reklamfilmsbranschen verkar högst oväntat ha viss koll på finsk tango. Jag blev rätt stöss när jag häromdagen, slögloende på TV4, plötsligt fick höra Toivo Kärkis smärtsamt vackra tangomedlodi Täysikuu (Fullmåne) i en reklamsnutt för - AMF Pension! (Det är den där filmen där en larv har huvudrollen...) Vad gör den låten där? Vad har Täysikuu med pensioner att göra? Betalar AMF royalty till Kärkis dödsbo? Frågor, frågor. frågor... Här kommer i alla fall originalet - Täysikuu med den oöverträffade Olavi Virta i en spelfilmssnutt från 1953. Vilken röst! Vilken hållning! Och vilket obeskrivligt svängigt boleroparti i mitten!
Man har kommit hem från Hultsfred. Man överlevde. Det var i själva verket några riktigt trivsamma dagar där nere – kul sällskap (hustrun och tre 15-åringar), bra inkvartering (gympasal i själva Hultsfred) och så det faktum att arrangerande Rockparty har blivit så otroligt mycket proffsigare än när jag var på festivalen senast (1991). Det mesta flöt helt enkelt enastående smidigt. Ta bara en sån sak som artisterna börjar på utsatt tid! Och att det finns så många bajamajor att det knappt är någon kö!
Vad finns då att tillägga till allt det som redan skrivits och sagts om Hultsfred 2009? Kanske en liten gitarrnörd-spaning? Under alla de konserter jag bevistade – det blev ett 20-tal – såg jag inte en enda Fender Statocaster! (Inte en enda Gibson Les Paul heller, men den guran har ju stått i skuggan att bra tag.) Men ingen Strata, alltså. Telecastern har tagit över helt. Gitarrhjältens tid är (för evigt?) förbi. De enda längre gitarrsolon jag hörde stod svenska Dungen för – ett band som låter som svensk progg 1973 och som ger mig rätt så obehagliga flashbacks. Annars är det ensemblespel som gäller – och gärna för mig.
Att jättestora scener inverkar menigt på konsertupplevelsen är kanske ingen originell spaning, men faktum är ju att det är grymt osexigt att se Regina Spektor på hundra meters håll. Hon, i sin tur, befinner sig 15 meter från sin cellist. Något ödsligare får man leta efter. (Cellon var för övrigt årets instrument, fast bara bland de kvinnliga artisterna.)
När tacka vet jag lilla rookie-scenen, där de inte fullt så etablerade spelar. För mig var festivalens stora ögonblick det unga punkbandet Bruket från Fagersta. När deras svettiga sångare greppar micken och vrålar: ”2009 är ett jävligt bra år att vara förbannad på! Här kommer en låt om finanskrisen. ENTVÅTREFYR!” var det så där kul med musik igen. Där nånstans spratt det till i den gamla rocknerven.
Det här är en av de få bilder som finns från den klassiska spelningen med Traste Lindéns Kvintett på Hultsfredsfestivalen 1988. Från vänster: Per Persson, Håkan Ahlström (R.I.P.), Magnus Fagernäs, yours truly och Traste Lindén själv.
Här skulle det markeras mot det plastiga, pampiga, pompösa och pudellockiga 80-talet: jeansväst, skinnpaj och boots. Orkestern körde helt utan el och vägrade stå på den uppriggade scenen.
1991 spelade jag för tredje - och sista - gången på Hultsfred. Aldrig mer att jag besöker den där hålan! sa jag när jag åkte hem den gången. Men nu är det dags igen! Nu drar jag, Lena och 15-åringarna Mina, Karin och Felicia till Småland. Vi får se vad det kan ge.
