Photoquette i New York

1. Vi är på väg in till Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Jag är exalterad, eftersom jag snart ska få se några av mina favoritmålningar live för första gången - och främst bland dem Broadway Boogie Woogie av Piet Mondrian.

Jag vet att det är lönlöst, men jag frågar ändå vakten: "Får man fotografera här?"
"Javisst", säger hon. "Ta det lugnt med blixten, bara."
Jag tror inte mina öron, men så förklarar hon. MoMA har till sist givit upp inför alla digital- och mobilkameror. Det går inte längre att upprätthålla ett fotoförbud, med mindre än att museet förvandlas till något slags orwellsk anstalt.

Så vi rusar upp och tar bilden ovan. Äntligen närkontakt med detta mästerverk! Men snart vissnar entusiasmen. Ingen kollar på konsten längre. Alla plåtar av den - ställer upp sin familj i "skojiga" poser framför Van Gogh, Pollock, Seurat, Rosseau ... och det känns: sådär.

2. Dagen därpå knallar vi upp till Harlem för att uppleva haket Lenox Lounge - hemmaplan för både Billie Holiday och John Coltrane när det begav sig. Dessutom stället där Malcolm X samtidigt var garderobiär och ficktjuv - vilken fenomenal kombination! - innan han blev muslim och aktivist. Den urtjusiga Art Deco-baren på Lenox är tämligen nyrenoverad och så läcker så man kan svimma. Det är tidigt på dagen och vi är de enda gästerna. Vi beställer det vi ska ha från den svala, svarta servitrisen. Sen frågar jag, enbart för formens skull, det kan ju inte vara något problem: "Är det okej om jag tar några bilder här?"
"Tyvärr", mumlar servitrisen, medan hon kollar de senaste baseballresultaten på teven. "Vi tillåter inte fotografering här".
"Jamen", försöker jag, "jag ska bara plåta inredningen, inte dig".
"Sorry, Sir, men det är inte tillåtet."
"Varför då?"
"Såna är reglerna."
Jag lägger ner. Jag tror att hon njuter lite av situationen. Övertag. Och när vi går ger jag, som skuldmedveten viting, alldeles för mycket dricks.

Bilden nedan: Min dotter Vera utanför Lenox Lounge. Här kan dom inte förbjuda oss att fotografera!

Vidgade vyer med hjälp av hästpolo

Det här bilden är egentligen för usel för att belasta det arma nätet, men den finns här för att bevisa – inte minst för mig själv – att jag faktiskt bevistat en turnering i hästpolo.

Inbjudan kom sent på fredagskvällen och gällde dagen därpå. Han som bjöd utlovade vip-pass, trerätters lunch, skumpa, hattparad och möten med ”otroligt otrevliga människor” som nonchalant ropar in dyra saker på välgörenhetsauktionen. Så jag och dottern gick upp i ottan på lördagen, klädde oss snorfina och begav oss.

Hur det var? Tja, fascinerande är väl ordet. Damernas hattar var häpnadsväckande. Matproceduren havererade totalt, och allt vi fick var en ljummen hamburgare. Konferencieren Adam Alsing vurpade med sin segway (en sån där motoriserad tvåhjuling, ni vet) som han åkte omkring på hela dagen. Alla som förgäves väntade på mat hinkade gratis-skumpa och framåt 15-tiden var det rätt glatt.
Och hästpolon? Måttligt spännande, men lätt att begripa.
”Alla” var inte där, Däremot Anna Book.