Kulturmeningar del 1. Om dansk hårdrock och telepati

I det enorma textflöde som dagligen passerar hjärnan finns det meningar som får en att stanna upp, som biter sig fast, som får fantasin att gå i gång.
I morse läste jag följande i ett pressmeddelande:

”När man numera pratar om dansk hårdrock så tänker ju alla unisont på Volbeat.”

Jag har ingen aning om vilka Volbeat är, men frasen fascinerar ändå.
Läs den igen.
Nu undrar jag: Vilka är det som pratar om dansk hårdrock? Finns de på samma ställe? Har de ögonkontakt? Nej, det verkar inte troligt. Alltså finns det många som pratar om dansk hårdrock som inte har en aning som att det finns andra som också pratar om dansk hårdrock. Det är sannolikt omöjligt att säga hur många de är och var de finns.
Om vi nu generöst antar att 1 000 svenskar pratar om dansk hårdrock vid ett givet tillfälle, verkar det rimligt att alla 1 000 då unisont tänker på Volbeat?
Varför inte, förresten? Tänk om det – från Ystad till Haparanda – plötsligt och oväntat skapas något slags Volbeat-energi, resultatet av ett telepatiskt tänkande hos alla som pratar om dansk hårdrock.
Tanken svindlar, men den går att leva med.

Nåt måste ju grejerna heta!

Sent omsider har jag besökt Vårsalongen på Liljevalchs. Ovanligt kul blandning i år.
Men jag kan irritera mig rätt mycket på konstnärer som döper sina verk till Utan titel. Det är nåt på samma gång fantasilöst och skitnödigt pretentiöst över det hela. ”Jag tycker att verket ska tala för sig själv”, ungefär. Jaharu. Men inse att Utan titel också är en titel! Som tusentals konstnärer har använt före dig.
Publiken behöver titlar för att kunna orientera sig och för att kunna prata med andra om själva verket. ”Har du sett den där Utan titel. Den tycker jag är lysande”, funkar ju inget vidare som inledande replik vid konstföreningens vitvinsbord.
Även inom musiken förekommer otyget. Beatles dubbel-LP från 1968, den med helt vitt omslag, hade ju ingen titel, varför fansen omedelbart döpte skivan till The White Album. Såklart. Nåt måste den ju heta. Och ta funkkungen Prince, som plötsligt inte ville ha något namn och i stället propsade på att förknippas med en symbol. Hur skulle man kunna prata om honom? Någon försökte med ”The artist formerly known as Prince”, men så kan man ju inte säga. Resultaten blev att folkhumorn döpte honom till ”The Symbol”, på svenska – ännu värre – ”Symbolen”. Aj aj aj.

Själv älskar jag titlar. Några favoriter:
Bok: Den galopperande svensken (Sture Dahlström)
Skiva: Swordfishtrombones (Tom Waits)
Film: Faster, Pussycat. Kill! Kill! (Russ Meyer)
Konstverk: Broadway Boogie Woogie (Piet Mondrian)

Mondrians fenomenala Broadway Boogie Woogie från 1942-43. Hur kul hade det varit om den hade hetat Utan titel?