Oskarshamn bluffar

På övervåningen i det här huset på Garvargatan i Oskarshamn satt Axel "Döderhultarn" Petersson och snidade sina fenomenala träskulpturer. Den lilla ateljén är stängd när vi passerar, men i fönstret har man har satt en halvfärdig gubbe som blickar ner på besökaren.

I sin turistbroschyr skryter Oskarshamn med att Döderhultarn var skolkamrat med stans andra storhet, Axel "San Michele" Munthe. Men det måste vara ljug, eftersom Munthe var 11 år äldre än Döderhultarna.

Mysko att ett sånt fel slinger igenom.

Nedan: Döderhultarns skulpturgrupp "På dansbanan".

Tonträff är inte TV4:s grej, precis

Ovan: Bild ur filmen Candrah och döden.

All heder åt Aftonbladets team Staffan Lindberg och Urban Andersson för deras strama film om Candrah – den förlamade kvinnan som nyligen fick hjälp att avsluta sitt liv efter ett avgörande beslut från Socialstyrelsen. (Candrah och döden, TV4, 24/5)
Men Fy Fucking Fan för TV4:s inramning till reportaget. Först en sentimental och insäljande Malou von Sievers som säger ordet ”unikt” på tok för många gånger, och dessutom kläcker ur sig märkligt naiva saker i stil med ”hon blev ju till och med full ibland”, om filmens vuxna och myndiga huvudperson. (Till och med? Vad menas?)
Men värst var ändå reklamavbrotten. När Hovet ställer krav på reklamfrihet i fjäskprogrammen om Bröllopet lyder TV4 hukande, men när det på alla sätt drabbande och existentiellt giltiga reportaget om Candrahs sista dagar i livet sänds - då braskar man på med två långa avbrott med det värsta man har i genren tokreklam.
Jag tycker att det är väldigt dumt gjort.

En helt vanlig dag vid närbutiken

Som vanligt blir jag glad när tidskriften Västerbotten landar på redaktionsbordet. Det är en välgjord sak, producerad av Västerbottens museum; mycket läsvärd, även om man inte är västerbottning. Vilket man ju inte är.
Senaste numret handlar om 70-talets vänstervåg och ”det röda Umeå”, och det rör upp en massa minnen.
Jag var lite för ung för att vara med i vänstervågen på riktigt, men ändå tillräckligt gammal för att få vara hang-around. I efterhand kan man så klart säga att det var fantastiskt med detta samhällsengagemang, detta intresse för politik, ekonomi, maktstrukturer… både i teori och praktik.
Men jag tyckte innerst inne att vänstermänniskorna var dominanta, manipulerande och beskäftiga. Jag var helt enkelt lite rädd för dem. Det är därför som jag med viss skadeglädje betraktar en bild i magasinet Västerbotten. Det föreställer ett gäng studenter som samlats till demonstration framför en butik. De ser ganska välmående ut allihopa. En av dem håller i ett plakat med texten ”Kina och Albanien visar vägen”.
Hur var det nu dom sa: Historien ska ge oss rätt…

Kuligare kollektivtrafik

Plötsligt, på Queen Victoria Street i centrala London - en dragspelsbuss.

Hyde Park Revisited

Jag ser dem lite här och var när jag tar mina tidiga morgonrundor runt Hyde Park/Kensington Gardens. Två och två är de utspridda över de vidsträckta gräsmattorna, med behörigt säkerhetsavstånd mellan sig. Paren är identiska: den ena är blek och spinkig, ligger på gräset och utför olika plågsamma övningar; den andra är kraftig och solbränd, står bredvid och ryter olika kommandon till spinkisen.

Det är Londons unga, rika elit som är ute med sina personliga tränare. Hela scenen andas sado-masochistisk njutning.

Bilden nedan är tagen vid ett helt annat tillfälle.

London - överraskningarnas stad

Plötsligt, på en liten tvärgata nära Paddington Station, ser vi skylten: Kalle på spången. EDVARD PERSSON. Wine & Spirits.

Punkare, bliv vid din läst

Nu blir det punkgala i dagarna tre på Göta Källare i Stockholm. Vilket än en gång bevisar att gamla punkare är det mesta nostalgiska släkte som finns.

Telia och musiken

I en stor tunnelbanekampanj skryter Telia om att dom är så bra på musik. Kanske dom är. Det är bara det att affischmakarn har vänt elgitarren upp och ned. Det är i och för sig inte hela världen; vissa gitarrister lirar så - till exempel Jimi Hendrix. Men han var vänsterhänt, och då pekar gitarrhalsen åt andra hållet.

Telias gitarr är alltså uppochned och spegelvänd. Dessutom har den fyra strängar i stället för sex.

Men texten verkar rättstavad.

Dylan Thomas revisited

I påsk går färden till Saundersfoot, Wales, där vi ska hälsa på Felicia, 16 år, som pluggar utomlands under ett år. På vägen dit gör jag och min dotter Mina ett stopp i Swansea. Därifrån kom poeteten Dylan Thomas, och hans barndomshem är nu omgjort till något slags Bed & Breakfast. Vi har funderingar på att ta in där. Det skulle i så fall innebära att jag två gånger under samma år bor på samma ställe som den berömda poeten/suputen - Chelsea Hotel i New York och huset i Swansea. Det betyder nu ingenting, eftersom jag inte läser poesi och alltså inte har något förhållande till Dylan Thomas.

Från Swansea kommer även prins Bertils tjej Lilian plus skådespelaren Catherine Zeta-Jones.
Bland andra.

Tidningen Vi:s logotyp - en designklassiker

Man hör av sig från ett formgivningsmagasin och frågar om Vi-tidningens logotyp – ”en designklassiker”, som de säger.
Så här var det: Vi grundades 1913 och hette från början Konsumentbladet. 1936 beslutade man sig för att byta namn till Vi. Idén bakom detta geniala namn kom från medarbetaren Per Åsbrink, som sedemera blev riksbankschef (och far till Erik, f.d. socialdemokratisk finansminister.)
Men namnbytet drog ut på tiden, och hela sensommaren hette tidningen både Konsumentbladet och Vi. Och man gjorde en ny Vi-logga för varje nummer! Nedan ser ni några lekfulla exempel.
Till sist genomfördes namnbytet helt och illustratören Curt Peters fick i uppdrag att skapa den logga som blev en funkisklassiker och som pryder tidningens framsida än i dag.
I Vi nummer 38, från den 19 september, gjorde Peters logotyp debut (längst ned).

The Noble Art of Twisting

Spana in detta tunga sång- och dansnummer. Låten heter Jaan Pehechaan Ho och är är hämtad från en Bollywoodfilm från 60-talet. Artisten är Mohammed Rafi.

Fem gummislipsar till Huutajat

Den finska manskören Huutajat, som skriker i stället för att sjunga, gjorde ett mycket disciplinerat framträdande på Södra Teatern i går kväll. Under ledning av dirigenten Petri Sirviö, tillika körens skapare, framfördes ett stort antal korta nummer. Som vanligt dominerades repertoaren av olika länders nationalsånger, men anrättningen tryfferades även med inslag som Trollmors vaggsång, Amsterdamfördraget samt Innehållet i Uleåborgs kommuns hemsida.
Konserten var föredömligt kort - 55 minuter.
En samlad bedömning ger fem gummislipsar av fem möjliga.

På denna film från konserten framförs Belgiens nationalsång "La Brabanconne".

Tänk om du vore med i The Ramones!

Av alla meningslösheter som finns på internet, tycker jag att det här är en av de roligaste. Testa själv!

(Ramones tog sitt namn efter Paul McCartney, som brukade skriva "Paul Ramone" i hotelliggare när han behövde vara i fred under den värsta Beatleshysterin.)

Bilden: Låtsasbröderna Johnny Ramone, Tommy Ramone, Joey Ramone och Dee Dee Ramone hårdar sig på en bild från 1976.

Jag vill ha mindre (vit) reggae i radion

Under mina morgonpromenader har jag den senaste tiden haft XTC i lurarna, närmare bestämt deras lysande singelsamling "Fossil Fuel". Klyftig, brittisk pop; catchy och ändå okonventionell. Jag är glad och nöjd ända fram till låten "Wait Till Your Boat Goes Down" där de försöker spela...reggae.

Vad var det i 80-talets början som gjorde att precis ALLA vita band trodde att de kunde spela reggae. I var och varannan låt skulle det nödvändigtvis in en um-chacka-gitarr och alla skrek: "Det svänger nåt grymt!"

När man i dag lyssnar på vit 80-talsreggae kan man konstatera att det inte svänger en spänn. Inte ens hos en så kompetent ensemble som XTC.

(En av få reggae-vitingar från den tiden som fortfarande går att lyssna på är Peps Persson, som håller hög klass, även internationellt sett. Men så hade han ju också Bosse Skoglund på trummor, en man som förstod reggaens väsen på djupet.)

Så plötsligt - som på en given signal - slutade alla popband att använda reggae-element i sina låtar. Vem bestämde det?

En märklig parentes i rockens historia var det i alla fall.

Förkortningsfrossa

I många år har jag köpt bilder av den svenska bildbyrån IBL, som representerar några av världens finaste agenturer för bildjournalistik. Därför tackade jag självklart ja när byrån bjöd in till fest för att avtacka en medarbetare som nu går i pension.

På vägen dit kom jag att tänka på att jag aldrig under alla dessa år fått reda på vad förkortningen IBL står för. Hmmm...det måste ju vara nåt med International Bureau of...ja, vadå?

På tillställningen råkade jag hamna bredvid bildbyråns grundare, och jag ställde förstås frågan:

Vad betyder IBL?

Han flinade och svarade:

- I banan-lådan.

Det var nämligen där som bilderna förvarades i IBL:s tidigaste barndom...

Bara 22 dagar kvar!

Årets konsert inträffar redan den 10 februari; då kommer nämligen Mieskuoro Huutajat (Manskören Skrikarna) till Södra Teatern i Stockholm. Huutajat är alltså en finsk kör som skriker i stället för att sjunga. De har gjort sig kända för sina egensinniga och komplexa tolkningar av bland annat nationalsånger och diverse officiella texter, till exempel Amsterdamfördraget.

Vikten av att ha ett imponerande visitkort

Rene Mbida står med sin skylt på Columbus Circle vid sydvästra hörnet av Central Park, New York. Hans jobb är att ragga kunder till en cykeluthyrare som håller till några kvarter bort. När Rene har fått en cykelsugen turist på kroken följer han med kunden till cykelaffären och får en liten slant av uthyraren för beväret.
Första gången vi träffar på honom lyckas han verkligen övertyga oss om att en cykeltur i parken är en bra idé – men inte just denna dag. Vi undrar om han kommer att vara på plats nästa dags morgon.
- Absolut, säger Rene. Ta mitt kort så länge.
Det är först när vi kommer till hotellrummet på kvällen som jag tittar på kortet, och ser att killen verkligen har tagit i.
Här framgår nämligen att Rene Mbida är ”president” för företaget ”World Import-Export Services Corporation”, som ingår i koncernen "World Wide Travel Slutions" och har det ståtliga valspråket ”Connecting people”.

Nästa morgon går vi tillbaka till Columbus Circle. Rene är inte där.

PS Försökte surfa in på den webbadress som nämns på visitkortet. Hemsidan existerar inte.

Harlem heter inte Harlem längre

”Jesu blod mot Obama. Obama, född ur en 16-årig vit flickas livmoder. Vi älskar Amerika.”
Det är kanske inte det första budskap man väntar sig när vi lämnar Central Park och knallar in i Harlem. Men detta är den här söndagens predikotext i pastor James David Mannings egen kyrka på Malcolm X Avenue i hjärtat av Harlem. Manning, en före detta kriminell som blev frälst på 80-talet, är en hårding som anser att allt går utför i Harlem (de flesta tycker precis tvärtom.) Pastorn är afroamerikan, och riktar sin glödande svada främst mot andra svarta predikanter och politiker, som kallas ”amerikanska häxdoktorer”. Han tycker fruktansvärt illa om hiphopartister, men värst av allt, menar han, är president Obama, som oupphörligen hånas på grund av sin unga, vita mor.
Nu vill Manning ha tillbaka "det gamla goda Harlem", vars yuppifiering han ser på med vämjelse, och har börjat med att döpa om stadsdelen till Atlah.
Här vågade vi inte gå in.

Photoquette i New York

1. Vi är på väg in till Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Jag är exalterad, eftersom jag snart ska få se några av mina favoritmålningar live för första gången - och främst bland dem Broadway Boogie Woogie av Piet Mondrian.

Jag vet att det är lönlöst, men jag frågar ändå vakten: "Får man fotografera här?"
"Javisst", säger hon. "Ta det lugnt med blixten, bara."
Jag tror inte mina öron, men så förklarar hon. MoMA har till sist givit upp inför alla digital- och mobilkameror. Det går inte längre att upprätthålla ett fotoförbud, med mindre än att museet förvandlas till något slags orwellsk anstalt.

Så vi rusar upp och tar bilden ovan. Äntligen närkontakt med detta mästerverk! Men snart vissnar entusiasmen. Ingen kollar på konsten längre. Alla plåtar av den - ställer upp sin familj i "skojiga" poser framför Van Gogh, Pollock, Seurat, Rosseau ... och det känns: sådär.

2. Dagen därpå knallar vi upp till Harlem för att uppleva haket Lenox Lounge - hemmaplan för både Billie Holiday och John Coltrane när det begav sig. Dessutom stället där Malcolm X samtidigt var garderobiär och ficktjuv - vilken fenomenal kombination! - innan han blev muslim och aktivist. Den urtjusiga Art Deco-baren på Lenox är tämligen nyrenoverad och så läcker så man kan svimma. Det är tidigt på dagen och vi är de enda gästerna. Vi beställer det vi ska ha från den svala, svarta servitrisen. Sen frågar jag, enbart för formens skull, det kan ju inte vara något problem: "Är det okej om jag tar några bilder här?"
"Tyvärr", mumlar servitrisen, medan hon kollar de senaste baseballresultaten på teven. "Vi tillåter inte fotografering här".
"Jamen", försöker jag, "jag ska bara plåta inredningen, inte dig".
"Sorry, Sir, men det är inte tillåtet."
"Varför då?"
"Såna är reglerna."
Jag lägger ner. Jag tror att hon njuter lite av situationen. Övertag. Och när vi går ger jag, som skuldmedveten viting, alldeles för mycket dricks.

Bilden nedan: Min dotter Vera utanför Lenox Lounge. Här kan dom inte förbjuda oss att fotografera!

Vidgade vyer med hjälp av hästpolo

Det här bilden är egentligen för usel för att belasta det arma nätet, men den finns här för att bevisa – inte minst för mig själv – att jag faktiskt bevistat en turnering i hästpolo.

Inbjudan kom sent på fredagskvällen och gällde dagen därpå. Han som bjöd utlovade vip-pass, trerätters lunch, skumpa, hattparad och möten med ”otroligt otrevliga människor” som nonchalant ropar in dyra saker på välgörenhetsauktionen. Så jag och dottern gick upp i ottan på lördagen, klädde oss snorfina och begav oss.

Hur det var? Tja, fascinerande är väl ordet. Damernas hattar var häpnadsväckande. Matproceduren havererade totalt, och allt vi fick var en ljummen hamburgare. Konferencieren Adam Alsing vurpade med sin segway (en sån där motoriserad tvåhjuling, ni vet) som han åkte omkring på hela dagen. Alla som förgäves väntade på mat hinkade gratis-skumpa och framåt 15-tiden var det rätt glatt.
Och hästpolon? Måttligt spännande, men lätt att begripa.
”Alla” var inte där, Däremot Anna Book.