Nya tider - nya ord

Yngsta dottern, 15, sjunger gärna och bra. Nu kommer hon hem och berättar att hon ska vara solist i en låt med "Bach-syndrom". Det visar sig vara tonårssvenska för kontrapunkt. Ganska fyndigt.

William Burroughs tjackar en fågel

Vad sägs om en film med manus av Samuel Beckett och med Buster Keaton i huvudrollen? Får det lov att vara en unik TV-intervju från 1957 med Louis-Ferdinand Céline? Passar det med en 70 minuter lång "poetisk vandring" genom Gaudís Barcelona?

Alla som tycker om att då och då avvika från en den kulturella allfartsvägen bör ta sig till http://www.ubu.com/, en film- och musiksajt helt ägnad åt det som i brist på bättre får samsas under begreppet avantgarde.

Här kan man bli kvar i dagar och titta på svårtåtkomliga experimentfilmer från 20-talet av Léger och Man Ray, massor av kortfilmer från Fluxus-gänget, musik med Laurie Anderson, Philip Glass, Stockhausen med flera, med flera. Djupt, svårt, angeläget och tramsigt om vartannat.

Min favorit just nu är den 120 sekunder korta stumfilmen William Buys a Parrot, med "manus" av William S Burroughs, som även "spelar" "huvudrollen".

Mycket citationstecken där...

Bilden: Burroughs dealar fågelpris med käck sailor.

Nytt, fräscht rubrikord!

Är svensk nyordbok informerad?

Amerikansk dröm färskare än väntat

Jag trodde att uttrycket ”The American Dream” var urgammalt - från oavhängighetsförklaringen, ungefär. Nu står det i Vanity Fair att frasen myntades så sent som 1931, av historikern James Truslow Adams.

Liten fundering kring rubriksvenska

Kvällstidningarna har tydligen bestämt att alla substantiv alltid ska stå i bestämd form, åtminstone i rubriker och på löpsedlar. Det är ”SORGEN” eller ”KATASTROFEN” eller ”GLÄDJECHOCKEN” hela tiden. Eller, som ovan, "ISBJÖRNEN" och "KVINNAN". Antagligen används detta trick för att skapa en illusion av intimitet. Nyheterna ska, paradoxalt nog, kännas välbekanta.
Det har inte alltid varit så. Tänk om det, den där majdagen 1945, hade stått ”FREDEN” på löpsedlarna. Inte så lyckat. Eller om Aftonbladets löp-klassiker hade varit ”GREVEN SKÖT NEGERN MED JAKTGEVÄRET”.

Lila koja förgyller pendlarens resa

Allmänheten fortsätter att pimpa det offentliga rummet, vilket gillas av denna blogg. Här har någon satt upp en lila hundkoja på T-banans spårområde mellan Enskede gård och Globen. Säkert jätteförbjudet, men det är en fin koja.

Min kamera älskar leenden!

Min första tanke är: ”Hur i allsin dar vågar dom stoppa in ett skämt i en manual?”
Jag har alltså blivit med kamera, och jag hajar till när jag av instruktionsboken informeras om att min kamera har ett ”Leende-läge”. Det innebär att kameran, i en viss inställning, automatiskt tar en bild så fort sökaren upptäcker ett leende ansikte.
Är detta möjligt?
Jag sätter upp kameran på en hylla, ställer mig framför kameran och fyrar av mitt allra mest falska och ansträngda leende.
Och se på tusan – kameran upptäcker mitt ”smajl” och tar en bild, alldeles på egen hand! Ni ser eländet ovan.
Det är hårda tider för oss surkartar…

Nu tar vi det från början...

Jag har vunnit en digitalkamera i en slogantävling. Första kapitlet i den medföljande manualen heter "Ta ut kameran ur kartongen".

Ett ännu högre höga F!

Babben Larsson gör just nu succé i Obesvarad kärlek på Intiman i Stockholm. Föreställningen handlar om Florence Foster Jenkins - en stenrik och tondöv sångerska som härjade i New York på 30- och 40-talet och gärna bjöd societeten på små föreställningar där hon gjorde mos av diverse operaklassiker. Hon blev kultförklarad av sin samtid och det är oklart om hon förstod att folk skrattade åt henne.
Det finns ett kapitel om Jenkins i den amerikanske radiomannen Irwin Chusids fina bok Songs in the Key of Z, som är en fascinerande genomgång av diverse outsiders inom musikens område.

Chusid berättar om när Florence Foster Jenkins en gång åkte taxi genom New York. Det ville sig inte bättre än att taxichauffören krockade och Mrs Jenkins blev ordentligt tilltufsad. Men i stället för att stämma taxibolaget skickade sångerskan en låda cigarrer till chauffören. Skadan hon åsamkats – påstod hon – gjorde att hon kunde sjunga ”a higher F than ever before.”
Songs in the Key of Z innehåller även kapitel om bland andra The Shaggs, Shooby Taylor, The Legendary Stardust Cowboy samt vår egen Eilert Pilarm från Örnsköldsvik.
Rekommenderad – snudd på påbjuden – läsning!

Bilden ovan föreställer Florence Foster Jenkins i en av sina favoritutstyrslar.

Här kan du höra hur Jenkins lät när hon sjöng Mozarts Der Hölle Rache.

Om piggsvin och Robert Rauschenberg

Det här är ”Piggelina” som vaktar ingången till vårt hus. Jag och döttrarna har gjort henne i något slags "blandteknik". Jag gillar det ordet och det tillvägagångssättet. En som var väldigt bra på blandteknik var Robert Rauschenberg. Jag var helt lycklig när jag gick omkring på Moderna museets stora retrospektiv härom året och tittade på Rauschenbergs ”Combines”, gjorda just i blandteknik. Hur kul som helst! (Det är ofattbart att det inte skrattas mer på Moderna.)
Rauschenberg hade för övrigt det bästa konstnärliga credo jag nånsin hört:
”Hästar, stavhoppare…det är ungefär vad mina arbeten handlar om”, sa han i en intervju någon månad innan han dog.

Nedan en "Combine" av Rauschenberg.

P1, vardagar kl 06.50

Filosofiskt morgonprogram för bagare:
Tankar för degen.

Kulturmeningar, del 3

En bekant har sett att jag på denna plats listar märkvärdiga sayings från kulturens värld, och påpekar att jag borde ha med Captain Beefhearts visdomsord från 1968:

"There are only forty people in the world, and five of them are hamburgers."

Liten avstickare till Norrköping

Gjorde en utflykt till Norrköping för att gå på pressvisningen av EWK-museet – Centrum för politisk illustrationskonst som öppnade 1 april. Det är en ambitiös sak om Sveriges bäste politiska tecknare Ewert Karlsson (1918-2004), och den ryms under Arbetets Museums såväl organisatoriska som fysiska tak.
Museet är indelat i fyra avdelningar: människan EWK, konstnären EWK, ett arkiv samt en avdelning för tillfälliga temautställningar.
Två saker slår mig när jag går omkring bland de hundratals teckningarna:
1. EWK har inte fått någon likvärdig arvtagare.
2. EWK:s teckningar är mästerliga; träffsäkra och klyftiga - men sällan särskilt roliga. Min gissning är att han i grunden var djupt pessimistisk.

För övrigt är det en fröjd att vandra omkring i Arbetets Museum. Utställningen INDUSTRILAND – när Sverige blev modernt behandlar epoken 1930-1980 och är helt enkelt storartad. Den står ända till 2012 och det finns alltså ingen ursäkt för att missa den.
Museet är även bra på dokumentärfotografi. Just nu visas No such thing as society, om England under Thatcher-epoken. Svartvitt så det förslår – och plötsligt inser man att punkens entré på arenan var en historisk nödvändighet.

EWK-bilden överst heter ”Folkhemmet”.

Kulturmeningar, del 2

I den nyss inledda serien om häpnadsväckande kulturmeningar kommer här en goding från Dansen Hus:

"Virpi Pahkinen skapar hänförande rörelsepoesi i en katedral av salt."

Lars Johan Hierta har tagit dykar-cert!

Att mini-pimpa det offentliga rummet tycks bli allt vanligare, vilket på det hela taget bara är roligt. Här ett aktuellt exempel: Lars Johan Hierta-statyn på Riddarhustorget i Gamla stan har försetts med dykarutrustning. Tilläggas kan att statyn är ganska hög, så pimparna har fått ligga i. Återstår att se hur länge utsmyckningen får sitta kvar.