Stoppa pressarna!!

Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej slår i dagens tidning fast att Michael Jackson var "inget mindre än ett musikaliskt geni".

Det var som tusan...

Sluta tjata om Ingo!

P1-morgon denna underbara sommardag: Michael Jackson är död, men det är ju ingenting jämfört med att det råkar vara 50 år sedan Ingemar Johansson blev världsmästare i tungvikt. Och i ett lååångt reportage rapas den slitna gamla storyn upp igen: hur hela Sverige satt uppe på natten och lyssnade till den raspiga radioutsändningen i juni 1959.

Jag har ingenting emot boxning, men det ständiga Ingo-tjatet är bara för mycket.

Kan vi inte gå vidare?

Kul på jobbet

Svetsar'n på bygget vid Liljeholmskajen roar sig själv och oss andra genom att skapa hittills okända djur av armeringsjärn. Värt en liten omväg på söndagspromenaden.

Att möta Olle i grind

Efter 33 år i Stockholm har jag äntligen tagit mig till första Hötorgsskrapan för att bagapa Olle Baertlings sanslöst snygga utsmyckning i entrén. Bättre än så här blir offentlig konst aldrig!

Målningen stod färdig 1954.

En nekrolog-skrivares memoarer

I ett uppmärksammat mordfall i Skåne härom sistens valde medierna att konsekvent kalla det ena offret "Tomatodlaren”.
Att odla grönsaker är sannerligen en hedervärd syssla, men det blir ändå konstigt när en hel livsgärning, med alla dess nyanser, ska klämmas ihop till just den glosan.
Vad skulle man själv heta i motsvarande situation? ”Gitarrplinkaren hittad död” eller ”Stavgångarens öde förbryllar”?
Man undrar ju.

Tack och lov har Stockholms morgontidningar nu slutat med rubriker på nekrologerna. Tidigare försökte man sammanfatta världens mest fascinerande livsöden i tvåradiga, enspaltiga rubriker. Det kunde bli saker i stil med ”Gav allt för kennelklubben” eller ”Pionjär inom squaredance”. Lite magert för en människa som säkert var mycket mer än så. Nu kör man bara namnen över runorna. Bra så.

När jag på 80-talet jobbade på nattredaktion i Hälsingland ingick det i arbetsuppgifterna att under sen eftermiddag ringa upp begravningsbyråerna och fråga om någon hade avlidit under det senaste dygnet, och i så fall vem. Sen var det till att ringa närmast anhörig – oftast make eller maka – och försöka göra en liten intervju som skulle utmynna i en nekrolog i nästa dags tidning.
Ett vidrigt uppdrag, förstås. Ibland hörde man inte vad som sades mitt bland allt hulkande, ibland blev man ofrivillig terapeut, ibland insåg man att den döda/döde hade det bättre nu än tidigare...
Men man blev nästan aldrig avsnäst. De flesta ville berätta.
En av standardfrågorna som skulle ställas handlade om döingens intressen. Vi pratar här om personer födda i början av 1900-talet, bosatta i södra Norrland.
Och det slog aldrig fel. Om det var en karl som hade gått hädan var svaret självlart. Intressen: jakt och fiske. Ibland var det nån ideell sammanslutning. Idrottsklubben, kanske, eller en frikyrkoförsamling.
När det gäller kvinnorna var det annorlunda, men ändå lika givet. Som jag minns det fick man vid alla dessa telefonsamtal, rörande alla dessa döda kvinnor, bara ett enda svar.
Intresse: Hemmets skötsel.

Nu blir det rock'n'roll på Sommar!

För tredje året har P1-lyssnarna fått vara med och utse en Sommarpratare. Och härom veckan fick vi veta att ”Lyssnarnas Sommarvärd” i år blir den 53-årige muraren och musikern Håkan Nilsson från Ljusne, Hälsingland.
Jag hajade till när jag såg notisen. Den snubben har jag nämligen stött på tidigare i livet.
Året var 1980 och jag var nybakad, mångsysslande journalist. Jag och en kompis hade sålt in en idé om att göra en serie program för lokalradion. Den skulle handla om unga, lovande rockmusiker från Gävleborg.
De flesta programmen var helt värdelösa - vi programmakare var usla, musikerna var blyga och hummade mest och musiken var inget vidare.
Sista programmet var ett undantag. Det handlade nämligen om Håkan Nilsson. På den tiden hade han ett band som hette ”LA Rockers”. Det har inget med Los Angeles att göra, namnet ska i stället utläsas Ljusne-Ala Rockers. (Ala är en grannort till Ljusne).

Vi kom hem till Nilsson, som satt på helspänn och väntade i en soffa. Precis när vi hade monterat upp mikrofonen frågade han otåligt: ”Är den på?”
Jodå, svarade vi.
Det är då han lutar sig fram, stirrar stint på mikrofonen och RYTER fram sin inövade replik:
”När jag vaknar tänker jag på rock’n’roll! När jag somnar tänker jag på rock’n’roll! Jag LEVER rock’n’roll! Jag ÄTER rock’n’roll! JAG ANDAS ROCK’N’ROLL!!”
Därefter sjönk han ihop i soffan.

Resten av programmet var inte lika bra. Det var svårt att toppa en sån inledning. Allt var ju liksom sagt.

Något år senare träffade jag karln igen - när han skulle springa maraton. Han hade varit ute och rummel-spelat på en knuttefest till 5 på morgonen, sovit tre timmar, ätit en banan till frukost för att sedan ställa sig på startlinjen, iförd ett par tennisskor i tyg. Han kom sist, men han tog sig i mål.

Lita på att jag kommer att lyssna på Sommar den 15 juli.

Retro-orgie

Denna sjukligt snygga bensinpump står vid en sjömack nånstans i S:t Annas skärgård.

Nedan: detalj.

Minior med mejsel

Plötsligt var han bara där, vid Johanneshovsbrons södra fäste, nära Gullmarsplan. En liten krabat som uppenbarligen tycker att bron behöver lagas. Upphovsman: okänd.

Why? Varför? Warum? Vofför?

Jag tycker ändå att man borde kunna kräva att pimpare av det offentliga rummet ägnar åtminstone någon tanke åt begripligheten. Här har någon eller några lagt ned avsevärd möda på att göra en stor banderoll med budskapet "Swine Flu". Skapelsen hänger på Riddarholmen. Alla förbipasserande stämmer upp i ett unisont "OCH?"

Nya tider - nya ord

Yngsta dottern, 15, sjunger gärna och bra. Nu kommer hon hem och berättar att hon ska vara solist i en låt med "Bach-syndrom". Det visar sig vara tonårssvenska för kontrapunkt. Ganska fyndigt.

William Burroughs tjackar en fågel

Vad sägs om en film med manus av Samuel Beckett och med Buster Keaton i huvudrollen? Får det lov att vara en unik TV-intervju från 1957 med Louis-Ferdinand Céline? Passar det med en 70 minuter lång "poetisk vandring" genom Gaudís Barcelona?

Alla som tycker om att då och då avvika från en den kulturella allfartsvägen bör ta sig till http://www.ubu.com/, en film- och musiksajt helt ägnad åt det som i brist på bättre får samsas under begreppet avantgarde.

Här kan man bli kvar i dagar och titta på svårtåtkomliga experimentfilmer från 20-talet av Léger och Man Ray, massor av kortfilmer från Fluxus-gänget, musik med Laurie Anderson, Philip Glass, Stockhausen med flera, med flera. Djupt, svårt, angeläget och tramsigt om vartannat.

Min favorit just nu är den 120 sekunder korta stumfilmen William Buys a Parrot, med "manus" av William S Burroughs, som även "spelar" "huvudrollen".

Mycket citationstecken där...

Bilden: Burroughs dealar fågelpris med käck sailor.

Nytt, fräscht rubrikord!

Är svensk nyordbok informerad?

Amerikansk dröm färskare än väntat

Jag trodde att uttrycket ”The American Dream” var urgammalt - från oavhängighetsförklaringen, ungefär. Nu står det i Vanity Fair att frasen myntades så sent som 1931, av historikern James Truslow Adams.

Liten fundering kring rubriksvenska

Kvällstidningarna har tydligen bestämt att alla substantiv alltid ska stå i bestämd form, åtminstone i rubriker och på löpsedlar. Det är ”SORGEN” eller ”KATASTROFEN” eller ”GLÄDJECHOCKEN” hela tiden. Eller, som ovan, "ISBJÖRNEN" och "KVINNAN". Antagligen används detta trick för att skapa en illusion av intimitet. Nyheterna ska, paradoxalt nog, kännas välbekanta.
Det har inte alltid varit så. Tänk om det, den där majdagen 1945, hade stått ”FREDEN” på löpsedlarna. Inte så lyckat. Eller om Aftonbladets löp-klassiker hade varit ”GREVEN SKÖT NEGERN MED JAKTGEVÄRET”.

Lila koja förgyller pendlarens resa

Allmänheten fortsätter att pimpa det offentliga rummet, vilket gillas av denna blogg. Här har någon satt upp en lila hundkoja på T-banans spårområde mellan Enskede gård och Globen. Säkert jätteförbjudet, men det är en fin koja.

Min kamera älskar leenden!

Min första tanke är: ”Hur i allsin dar vågar dom stoppa in ett skämt i en manual?”
Jag har alltså blivit med kamera, och jag hajar till när jag av instruktionsboken informeras om att min kamera har ett ”Leende-läge”. Det innebär att kameran, i en viss inställning, automatiskt tar en bild så fort sökaren upptäcker ett leende ansikte.
Är detta möjligt?
Jag sätter upp kameran på en hylla, ställer mig framför kameran och fyrar av mitt allra mest falska och ansträngda leende.
Och se på tusan – kameran upptäcker mitt ”smajl” och tar en bild, alldeles på egen hand! Ni ser eländet ovan.
Det är hårda tider för oss surkartar…

Nu tar vi det från början...

Jag har vunnit en digitalkamera i en slogantävling. Första kapitlet i den medföljande manualen heter "Ta ut kameran ur kartongen".

Ett ännu högre höga F!

Babben Larsson gör just nu succé i Obesvarad kärlek på Intiman i Stockholm. Föreställningen handlar om Florence Foster Jenkins - en stenrik och tondöv sångerska som härjade i New York på 30- och 40-talet och gärna bjöd societeten på små föreställningar där hon gjorde mos av diverse operaklassiker. Hon blev kultförklarad av sin samtid och det är oklart om hon förstod att folk skrattade åt henne.
Det finns ett kapitel om Jenkins i den amerikanske radiomannen Irwin Chusids fina bok Songs in the Key of Z, som är en fascinerande genomgång av diverse outsiders inom musikens område.

Chusid berättar om när Florence Foster Jenkins en gång åkte taxi genom New York. Det ville sig inte bättre än att taxichauffören krockade och Mrs Jenkins blev ordentligt tilltufsad. Men i stället för att stämma taxibolaget skickade sångerskan en låda cigarrer till chauffören. Skadan hon åsamkats – påstod hon – gjorde att hon kunde sjunga ”a higher F than ever before.”
Songs in the Key of Z innehåller även kapitel om bland andra The Shaggs, Shooby Taylor, The Legendary Stardust Cowboy samt vår egen Eilert Pilarm från Örnsköldsvik.
Rekommenderad – snudd på påbjuden – läsning!

Bilden ovan föreställer Florence Foster Jenkins i en av sina favoritutstyrslar.

Här kan du höra hur Jenkins lät när hon sjöng Mozarts Der Hölle Rache.

Om piggsvin och Robert Rauschenberg

Det här är ”Piggelina” som vaktar ingången till vårt hus. Jag och döttrarna har gjort henne i något slags "blandteknik". Jag gillar det ordet och det tillvägagångssättet. En som var väldigt bra på blandteknik var Robert Rauschenberg. Jag var helt lycklig när jag gick omkring på Moderna museets stora retrospektiv härom året och tittade på Rauschenbergs ”Combines”, gjorda just i blandteknik. Hur kul som helst! (Det är ofattbart att det inte skrattas mer på Moderna.)
Rauschenberg hade för övrigt det bästa konstnärliga credo jag nånsin hört:
”Hästar, stavhoppare…det är ungefär vad mina arbeten handlar om”, sa han i en intervju någon månad innan han dog.

Nedan en "Combine" av Rauschenberg.

P1, vardagar kl 06.50

Filosofiskt morgonprogram för bagare:
Tankar för degen.