Telia och musiken

I en stor tunnelbanekampanj skryter Telia om att dom är så bra på musik. Kanske dom är. Det är bara det att affischmakarn har vänt elgitarren upp och ned. Det är i och för sig inte hela världen; vissa gitarrister lirar så - till exempel Jimi Hendrix. Men han var vänsterhänt, och då pekar gitarrhalsen åt andra hållet.

Telias gitarr är alltså uppochned och spegelvänd. Dessutom har den fyra strängar i stället för sex.

Men texten verkar rättstavad.

Dylan Thomas revisited

I påsk går färden till Saundersfoot, Wales, där vi ska hälsa på Felicia, 16 år, som pluggar utomlands under ett år. På vägen dit gör jag och min dotter Mina ett stopp i Swansea. Därifrån kom poeteten Dylan Thomas, och hans barndomshem är nu omgjort till något slags Bed & Breakfast. Vi har funderingar på att ta in där. Det skulle i så fall innebära att jag två gånger under samma år bor på samma ställe som den berömda poeten/suputen - Chelsea Hotel i New York och huset i Swansea. Det betyder nu ingenting, eftersom jag inte läser poesi och alltså inte har något förhållande till Dylan Thomas.

Från Swansea kommer även prins Bertils tjej Lilian plus skådespelaren Catherine Zeta-Jones.
Bland andra.

Tidningen Vi:s logotyp - en designklassiker

Man hör av sig från ett formgivningsmagasin och frågar om Vi-tidningens logotyp – ”en designklassiker”, som de säger.
Så här var det: Vi grundades 1913 och hette från början Konsumentbladet. 1936 beslutade man sig för att byta namn till Vi. Idén bakom detta geniala namn kom från medarbetaren Per Åsbrink, som sedemera blev riksbankschef (och far till Erik, f.d. socialdemokratisk finansminister.)
Men namnbytet drog ut på tiden, och hela sensommaren hette tidningen både Konsumentbladet och Vi. Och man gjorde en ny Vi-logga för varje nummer! Nedan ser ni några lekfulla exempel.
Till sist genomfördes namnbytet helt och illustratören Curt Peters fick i uppdrag att skapa den logga som blev en funkisklassiker och som pryder tidningens framsida än i dag.
I Vi nummer 38, från den 19 september, gjorde Peters logotyp debut (längst ned).

The Noble Art of Twisting

Spana in detta tunga sång- och dansnummer. Låten heter Jaan Pehechaan Ho och är är hämtad från en Bollywoodfilm från 60-talet. Artisten är Mohammed Rafi.

Fem gummislipsar till Huutajat

Den finska manskören Huutajat, som skriker i stället för att sjunga, gjorde ett mycket disciplinerat framträdande på Södra Teatern i går kväll. Under ledning av dirigenten Petri Sirviö, tillika körens skapare, framfördes ett stort antal korta nummer. Som vanligt dominerades repertoaren av olika länders nationalsånger, men anrättningen tryfferades även med inslag som Trollmors vaggsång, Amsterdamfördraget samt Innehållet i Uleåborgs kommuns hemsida.
Konserten var föredömligt kort - 55 minuter.
En samlad bedömning ger fem gummislipsar av fem möjliga.

På denna film från konserten framförs Belgiens nationalsång "La Brabanconne".

Tänk om du vore med i The Ramones!

Av alla meningslösheter som finns på internet, tycker jag att det här är en av de roligaste. Testa själv!

(Ramones tog sitt namn efter Paul McCartney, som brukade skriva "Paul Ramone" i hotelliggare när han behövde vara i fred under den värsta Beatleshysterin.)

Bilden: Låtsasbröderna Johnny Ramone, Tommy Ramone, Joey Ramone och Dee Dee Ramone hårdar sig på en bild från 1976.

Jag vill ha mindre (vit) reggae i radion

Under mina morgonpromenader har jag den senaste tiden haft XTC i lurarna, närmare bestämt deras lysande singelsamling "Fossil Fuel". Klyftig, brittisk pop; catchy och ändå okonventionell. Jag är glad och nöjd ända fram till låten "Wait Till Your Boat Goes Down" där de försöker spela...reggae.

Vad var det i 80-talets början som gjorde att precis ALLA vita band trodde att de kunde spela reggae. I var och varannan låt skulle det nödvändigtvis in en um-chacka-gitarr och alla skrek: "Det svänger nåt grymt!"

När man i dag lyssnar på vit 80-talsreggae kan man konstatera att det inte svänger en spänn. Inte ens hos en så kompetent ensemble som XTC.

(En av få reggae-vitingar från den tiden som fortfarande går att lyssna på är Peps Persson, som håller hög klass, även internationellt sett. Men så hade han ju också Bosse Skoglund på trummor, en man som förstod reggaens väsen på djupet.)

Så plötsligt - som på en given signal - slutade alla popband att använda reggae-element i sina låtar. Vem bestämde det?

En märklig parentes i rockens historia var det i alla fall.

Förkortningsfrossa

I många år har jag köpt bilder av den svenska bildbyrån IBL, som representerar några av världens finaste agenturer för bildjournalistik. Därför tackade jag självklart ja när byrån bjöd in till fest för att avtacka en medarbetare som nu går i pension.

På vägen dit kom jag att tänka på att jag aldrig under alla dessa år fått reda på vad förkortningen IBL står för. Hmmm...det måste ju vara nåt med International Bureau of...ja, vadå?

På tillställningen råkade jag hamna bredvid bildbyråns grundare, och jag ställde förstås frågan:

Vad betyder IBL?

Han flinade och svarade:

- I banan-lådan.

Det var nämligen där som bilderna förvarades i IBL:s tidigaste barndom...

Bara 22 dagar kvar!

Årets konsert inträffar redan den 10 februari; då kommer nämligen Mieskuoro Huutajat (Manskören Skrikarna) till Södra Teatern i Stockholm. Huutajat är alltså en finsk kör som skriker i stället för att sjunga. De har gjort sig kända för sina egensinniga och komplexa tolkningar av bland annat nationalsånger och diverse officiella texter, till exempel Amsterdamfördraget.

Vikten av att ha ett imponerande visitkort

Rene Mbida står med sin skylt på Columbus Circle vid sydvästra hörnet av Central Park, New York. Hans jobb är att ragga kunder till en cykeluthyrare som håller till några kvarter bort. När Rene har fått en cykelsugen turist på kroken följer han med kunden till cykelaffären och får en liten slant av uthyraren för beväret.
Första gången vi träffar på honom lyckas han verkligen övertyga oss om att en cykeltur i parken är en bra idé – men inte just denna dag. Vi undrar om han kommer att vara på plats nästa dags morgon.
- Absolut, säger Rene. Ta mitt kort så länge.
Det är först när vi kommer till hotellrummet på kvällen som jag tittar på kortet, och ser att killen verkligen har tagit i.
Här framgår nämligen att Rene Mbida är ”president” för företaget ”World Import-Export Services Corporation”, som ingår i koncernen "World Wide Travel Slutions" och har det ståtliga valspråket ”Connecting people”.

Nästa morgon går vi tillbaka till Columbus Circle. Rene är inte där.

PS Försökte surfa in på den webbadress som nämns på visitkortet. Hemsidan existerar inte.

Harlem heter inte Harlem längre

”Jesu blod mot Obama. Obama, född ur en 16-årig vit flickas livmoder. Vi älskar Amerika.”
Det är kanske inte det första budskap man väntar sig när vi lämnar Central Park och knallar in i Harlem. Men detta är den här söndagens predikotext i pastor James David Mannings egen kyrka på Malcolm X Avenue i hjärtat av Harlem. Manning, en före detta kriminell som blev frälst på 80-talet, är en hårding som anser att allt går utför i Harlem (de flesta tycker precis tvärtom.) Pastorn är afroamerikan, och riktar sin glödande svada främst mot andra svarta predikanter och politiker, som kallas ”amerikanska häxdoktorer”. Han tycker fruktansvärt illa om hiphopartister, men värst av allt, menar han, är president Obama, som oupphörligen hånas på grund av sin unga, vita mor.
Nu vill Manning ha tillbaka "det gamla goda Harlem", vars yuppifiering han ser på med vämjelse, och har börjat med att döpa om stadsdelen till Atlah.
Här vågade vi inte gå in.

Photoquette i New York

1. Vi är på väg in till Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Jag är exalterad, eftersom jag snart ska få se några av mina favoritmålningar live för första gången - och främst bland dem Broadway Boogie Woogie av Piet Mondrian.

Jag vet att det är lönlöst, men jag frågar ändå vakten: "Får man fotografera här?"
"Javisst", säger hon. "Ta det lugnt med blixten, bara."
Jag tror inte mina öron, men så förklarar hon. MoMA har till sist givit upp inför alla digital- och mobilkameror. Det går inte längre att upprätthålla ett fotoförbud, med mindre än att museet förvandlas till något slags orwellsk anstalt.

Så vi rusar upp och tar bilden ovan. Äntligen närkontakt med detta mästerverk! Men snart vissnar entusiasmen. Ingen kollar på konsten längre. Alla plåtar av den - ställer upp sin familj i "skojiga" poser framför Van Gogh, Pollock, Seurat, Rosseau ... och det känns: sådär.

2. Dagen därpå knallar vi upp till Harlem för att uppleva haket Lenox Lounge - hemmaplan för både Billie Holiday och John Coltrane när det begav sig. Dessutom stället där Malcolm X samtidigt var garderobiär och ficktjuv - vilken fenomenal kombination! - innan han blev muslim och aktivist. Den urtjusiga Art Deco-baren på Lenox är tämligen nyrenoverad och så läcker så man kan svimma. Det är tidigt på dagen och vi är de enda gästerna. Vi beställer det vi ska ha från den svala, svarta servitrisen. Sen frågar jag, enbart för formens skull, det kan ju inte vara något problem: "Är det okej om jag tar några bilder här?"
"Tyvärr", mumlar servitrisen, medan hon kollar de senaste baseballresultaten på teven. "Vi tillåter inte fotografering här".
"Jamen", försöker jag, "jag ska bara plåta inredningen, inte dig".
"Sorry, Sir, men det är inte tillåtet."
"Varför då?"
"Såna är reglerna."
Jag lägger ner. Jag tror att hon njuter lite av situationen. Övertag. Och när vi går ger jag, som skuldmedveten viting, alldeles för mycket dricks.

Bilden nedan: Min dotter Vera utanför Lenox Lounge. Här kan dom inte förbjuda oss att fotografera!

Vidgade vyer med hjälp av hästpolo

Det här bilden är egentligen för usel för att belasta det arma nätet, men den finns här för att bevisa – inte minst för mig själv – att jag faktiskt bevistat en turnering i hästpolo.

Inbjudan kom sent på fredagskvällen och gällde dagen därpå. Han som bjöd utlovade vip-pass, trerätters lunch, skumpa, hattparad och möten med ”otroligt otrevliga människor” som nonchalant ropar in dyra saker på välgörenhetsauktionen. Så jag och dottern gick upp i ottan på lördagen, klädde oss snorfina och begav oss.

Hur det var? Tja, fascinerande är väl ordet. Damernas hattar var häpnadsväckande. Matproceduren havererade totalt, och allt vi fick var en ljummen hamburgare. Konferencieren Adam Alsing vurpade med sin segway (en sån där motoriserad tvåhjuling, ni vet) som han åkte omkring på hela dagen. Alla som förgäves väntade på mat hinkade gratis-skumpa och framåt 15-tiden var det rätt glatt.
Och hästpolon? Måttligt spännande, men lätt att begripa.
”Alla” var inte där, Däremot Anna Book.

Så gör djur i Stockholm

Två animaliska observationer under denna dags morgonpromenad:

1. En kvinna med hund närmar sig övergångsstället vid Götgatan/Ölandsgatan, där det är röd gubbe. Kvinnan säger "Okej!" varvid doggen reser sig på bakbenen och trycker på Herr Gårman-knappen med höger tass.

2. På Götgatsbacken kommer en grävling rusande i riktning söderut. Den håller sig klokt nog på trottoaren.

Nedan: Det var en hund av denna typ som...osv.

En hjälte har lämnat in

Willie De Ville – mannen med rockvärldens tunnaste mustasch och längsta skjortsnibbar – har tråkigt nog avlidit, 58 år gammal.
Som många andra i min generation gillade jag plattorna han gjorde i början av 80-talet. Sen tappade jag bort honom, och det är först nu, när jag läser nekrologerna, som jag inser att han var konstnärligt aktiv ända till slutet.
Det där med att hela hans status byggde på flera decennier gamla skivor led han uppenbarligen av. Jag läste på nätet en fin text publicerad i en svensk tidning 1999. Reportern bevittnar hur en ung man går fram till Willie De Ville, som är på Sverigebesök, och ber om en autograf.
- OK, sa Willie, men först måste du nämna en låt på min senaste skiva.
Det kan beundraren inte.
- Du får en chans till. Vad hette mitt förra album?
Den unge mannen förblir stum.
- Då kan du dra åt helvete, säger Willie.
Någon autograf skriver han inte, och ord som ”värdighet” och ”stolthet” är mycket riktigt legio i skriverierna efter hand död.

Jag såg honom en gång i början av 80-talet då han hade bandet Mink De Ville. Det var underbart bra. Dels var hans uppenbarelse så fascinerande. Elegant och dekadent på samma gång; en Oscar Wilde på heroin. Dels var musiken lysande: klassisk New York-rock med inslag av latin, doo-woop och gammal r’n’b. Där fattades det varken dragspel eller kastanjetter. Det var en av många oförglömliga konserter på saliga Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Nästa gång han kom till Sverige kunde jag inte gå på konserten. Men min polare Stefan Richards var där, och eftersom jag snart skulle fylla år tog sig Stefan in i logen efter konserten och bad Willie signera en bild. Det skulle bli en fin födelsedagspresent. Och det blev det också. Men situationen var helt absurd. Willie var helt borta, trodde att Stefan var langare och upprepade hela tiden ”Where’s the stuff? Where’s the stuff?” Till sist vaknade han dock till, och nånstans i gömmorna har jag ett fotografi med en våldsamt pomaderad Willie De Ville och en påtejpad lapp där han med skakig handstil har skrivit en liten dedikation.
Artistlivet är sannerligen ingen barnlek.

Nedan kan du titta på "Love and emotion" från albumet Le Chat Bleu i en liveinspelning från 1981. Det krävs en del stake av en sångare som rör sig så oerhört lite! "Scenshowen" består i att karln rättar till kavajen vid 1.34...

Fatal maraton-miss!

I ett tidigare inlägg påstod jag att Ljusnebon Håkan Nilsson - som var Lyssnarnas Sommarvärd den 15 juli - kom sist i Söderhamns maraton i början av 80-talet. Det stämmer inte, meddelar Nilsson själv. Sist kom bandylegendaren Göran "Dallas" Sedwall (bilden). Nilsson kom femma från slutet. Ber om ursäkt.

Tango-chock i reklam-TV!

Någon i den unga och förmodat hippa reklamfilmsbranschen verkar högst oväntat ha viss koll på finsk tango. Jag blev rätt stöss när jag häromdagen, slögloende på TV4, plötsligt fick höra Toivo Kärkis smärtsamt vackra tangomedlodi Täysikuu (Fullmåne) i en reklamsnutt för - AMF Pension! (Det är den där filmen där en larv har huvudrollen...)
Vad gör den låten där? Vad har Täysikuu med pensioner att göra? Betalar AMF royalty till Kärkis dödsbo? Frågor, frågor. frågor...
Här kommer i alla fall originalet - Täysikuu med den oöverträffade Olavi Virta i en spelfilmssnutt från 1953. Vilken röst! Vilken hållning! Och vilket obeskrivligt svängigt boleroparti i mitten!

Stratan detroniserad!

Ovan: Utmobbat instrument.

Man har kommit hem från Hultsfred.
Man överlevde.
Det var i själva verket några riktigt trivsamma dagar där nere – kul sällskap (hustrun och tre 15-åringar), bra inkvartering (gympasal i själva Hultsfred) och så det faktum att arrangerande Rockparty har blivit så otroligt mycket proffsigare än när jag var på festivalen senast (1991).
Det mesta flöt helt enkelt enastående smidigt. Ta bara en sån sak som artisterna börjar på utsatt tid! Och att det finns så många bajamajor att det knappt är någon kö!

Vad finns då att tillägga till allt det som redan skrivits och sagts om Hultsfred 2009?
Kanske en liten gitarrnörd-spaning?
Under alla de konserter jag bevistade – det blev ett 20-tal – såg jag inte en enda Fender Statocaster! (Inte en enda Gibson Les Paul heller, men den guran har ju stått i skuggan att bra tag.) Men ingen Strata, alltså. Telecastern har tagit över helt. Gitarrhjältens tid är (för evigt?) förbi. De enda längre gitarrsolon jag hörde stod svenska Dungen för – ett band som låter som svensk progg 1973 och som ger mig rätt så obehagliga flashbacks. Annars är det ensemblespel som gäller – och gärna för mig.

Att jättestora scener inverkar menigt på konsertupplevelsen är kanske ingen originell spaning, men faktum är ju att det är grymt osexigt att se Regina Spektor på hundra meters håll. Hon, i sin tur, befinner sig 15 meter från sin cellist. Något ödsligare får man leta efter. (Cellon var för övrigt årets instrument, fast bara bland de kvinnliga artisterna.)

När tacka vet jag lilla rookie-scenen, där de inte fullt så etablerade spelar. För mig var festivalens stora ögonblick det unga punkbandet Bruket från Fagersta. När deras svettiga sångare greppar micken och vrålar: ”2009 är ett jävligt bra år att vara förbannad på! Här kommer en låt om finanskrisen. ENTVÅTREFYR!” var det så där kul med musik igen. Där nånstans spratt det till i den gamla rocknerven.

Hultsfred revisited

Det här är en av de få bilder som finns från den klassiska spelningen med Traste Lindéns Kvintett på Hultsfredsfestivalen 1988. Från vänster: Per Persson, Håkan Ahlström (R.I.P.), Magnus Fagernäs, yours truly och Traste Lindén själv.

Här skulle det markeras mot det plastiga, pampiga, pompösa och pudellockiga 80-talet: jeansväst, skinnpaj och boots. Orkestern körde helt utan el och vägrade stå på den uppriggade scenen.

1991 spelade jag för tredje - och sista - gången på Hultsfred. Aldrig mer att jag besöker den där hålan! sa jag när jag åkte hem den gången. Men nu är det dags igen! Nu drar jag, Lena och 15-åringarna Mina, Karin och Felicia till Småland. Vi får se vad det kan ge.

Stoppa pressarna!!

Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej slår i dagens tidning fast att Michael Jackson var "inget mindre än ett musikaliskt geni".

Det var som tusan...