Vikten av att ha ett imponerande visitkort

Rene Mbida står med sin skylt på Columbus Circle vid sydvästra hörnet av Central Park, New York. Hans jobb är att ragga kunder till en cykeluthyrare som håller till några kvarter bort. När Rene har fått en cykelsugen turist på kroken följer han med kunden till cykelaffären och får en liten slant av uthyraren för beväret.
Första gången vi träffar på honom lyckas han verkligen övertyga oss om att en cykeltur i parken är en bra idé – men inte just denna dag. Vi undrar om han kommer att vara på plats nästa dags morgon.
- Absolut, säger Rene. Ta mitt kort så länge.
Det är först när vi kommer till hotellrummet på kvällen som jag tittar på kortet, och ser att killen verkligen har tagit i.
Här framgår nämligen att Rene Mbida är ”president” för företaget ”World Import-Export Services Corporation”, som ingår i koncernen "World Wide Travel Slutions" och har det ståtliga valspråket ”Connecting people”.

Nästa morgon går vi tillbaka till Columbus Circle. Rene är inte där.

PS Försökte surfa in på den webbadress som nämns på visitkortet. Hemsidan existerar inte.

Harlem heter inte Harlem längre

”Jesu blod mot Obama. Obama, född ur en 16-årig vit flickas livmoder. Vi älskar Amerika.”
Det är kanske inte det första budskap man väntar sig när vi lämnar Central Park och knallar in i Harlem. Men detta är den här söndagens predikotext i pastor James David Mannings egen kyrka på Malcolm X Avenue i hjärtat av Harlem. Manning, en före detta kriminell som blev frälst på 80-talet, är en hårding som anser att allt går utför i Harlem (de flesta tycker precis tvärtom.) Pastorn är afroamerikan, och riktar sin glödande svada främst mot andra svarta predikanter och politiker, som kallas ”amerikanska häxdoktorer”. Han tycker fruktansvärt illa om hiphopartister, men värst av allt, menar han, är president Obama, som oupphörligen hånas på grund av sin unga, vita mor.
Nu vill Manning ha tillbaka "det gamla goda Harlem", vars yuppifiering han ser på med vämjelse, och har börjat med att döpa om stadsdelen till Atlah.
Här vågade vi inte gå in.

Photoquette i New York

1. Vi är på väg in till Museum of Modern Art (MoMA) i New York. Jag är exalterad, eftersom jag snart ska få se några av mina favoritmålningar live för första gången - och främst bland dem Broadway Boogie Woogie av Piet Mondrian.

Jag vet att det är lönlöst, men jag frågar ändå vakten: "Får man fotografera här?"
"Javisst", säger hon. "Ta det lugnt med blixten, bara."
Jag tror inte mina öron, men så förklarar hon. MoMA har till sist givit upp inför alla digital- och mobilkameror. Det går inte längre att upprätthålla ett fotoförbud, med mindre än att museet förvandlas till något slags orwellsk anstalt.

Så vi rusar upp och tar bilden ovan. Äntligen närkontakt med detta mästerverk! Men snart vissnar entusiasmen. Ingen kollar på konsten längre. Alla plåtar av den - ställer upp sin familj i "skojiga" poser framför Van Gogh, Pollock, Seurat, Rosseau ... och det känns: sådär.

2. Dagen därpå knallar vi upp till Harlem för att uppleva haket Lenox Lounge - hemmaplan för både Billie Holiday och John Coltrane när det begav sig. Dessutom stället där Malcolm X samtidigt var garderobiär och ficktjuv - vilken fenomenal kombination! - innan han blev muslim och aktivist. Den urtjusiga Art Deco-baren på Lenox är tämligen nyrenoverad och så läcker så man kan svimma. Det är tidigt på dagen och vi är de enda gästerna. Vi beställer det vi ska ha från den svala, svarta servitrisen. Sen frågar jag, enbart för formens skull, det kan ju inte vara något problem: "Är det okej om jag tar några bilder här?"
"Tyvärr", mumlar servitrisen, medan hon kollar de senaste baseballresultaten på teven. "Vi tillåter inte fotografering här".
"Jamen", försöker jag, "jag ska bara plåta inredningen, inte dig".
"Sorry, Sir, men det är inte tillåtet."
"Varför då?"
"Såna är reglerna."
Jag lägger ner. Jag tror att hon njuter lite av situationen. Övertag. Och när vi går ger jag, som skuldmedveten viting, alldeles för mycket dricks.

Bilden nedan: Min dotter Vera utanför Lenox Lounge. Här kan dom inte förbjuda oss att fotografera!

Vidgade vyer med hjälp av hästpolo

Det här bilden är egentligen för usel för att belasta det arma nätet, men den finns här för att bevisa – inte minst för mig själv – att jag faktiskt bevistat en turnering i hästpolo.

Inbjudan kom sent på fredagskvällen och gällde dagen därpå. Han som bjöd utlovade vip-pass, trerätters lunch, skumpa, hattparad och möten med ”otroligt otrevliga människor” som nonchalant ropar in dyra saker på välgörenhetsauktionen. Så jag och dottern gick upp i ottan på lördagen, klädde oss snorfina och begav oss.

Hur det var? Tja, fascinerande är väl ordet. Damernas hattar var häpnadsväckande. Matproceduren havererade totalt, och allt vi fick var en ljummen hamburgare. Konferencieren Adam Alsing vurpade med sin segway (en sån där motoriserad tvåhjuling, ni vet) som han åkte omkring på hela dagen. Alla som förgäves väntade på mat hinkade gratis-skumpa och framåt 15-tiden var det rätt glatt.
Och hästpolon? Måttligt spännande, men lätt att begripa.
”Alla” var inte där, Däremot Anna Book.

Så gör djur i Stockholm

Två animaliska observationer under denna dags morgonpromenad:

1. En kvinna med hund närmar sig övergångsstället vid Götgatan/Ölandsgatan, där det är röd gubbe. Kvinnan säger "Okej!" varvid doggen reser sig på bakbenen och trycker på Herr Gårman-knappen med höger tass.

2. På Götgatsbacken kommer en grävling rusande i riktning söderut. Den håller sig klokt nog på trottoaren.

Nedan: Det var en hund av denna typ som...osv.

En hjälte har lämnat in

Willie De Ville – mannen med rockvärldens tunnaste mustasch och längsta skjortsnibbar – har tråkigt nog avlidit, 58 år gammal.
Som många andra i min generation gillade jag plattorna han gjorde i början av 80-talet. Sen tappade jag bort honom, och det är först nu, när jag läser nekrologerna, som jag inser att han var konstnärligt aktiv ända till slutet.
Det där med att hela hans status byggde på flera decennier gamla skivor led han uppenbarligen av. Jag läste på nätet en fin text publicerad i en svensk tidning 1999. Reportern bevittnar hur en ung man går fram till Willie De Ville, som är på Sverigebesök, och ber om en autograf.
- OK, sa Willie, men först måste du nämna en låt på min senaste skiva.
Det kan beundraren inte.
- Du får en chans till. Vad hette mitt förra album?
Den unge mannen förblir stum.
- Då kan du dra åt helvete, säger Willie.
Någon autograf skriver han inte, och ord som ”värdighet” och ”stolthet” är mycket riktigt legio i skriverierna efter hand död.

Jag såg honom en gång i början av 80-talet då han hade bandet Mink De Ville. Det var underbart bra. Dels var hans uppenbarelse så fascinerande. Elegant och dekadent på samma gång; en Oscar Wilde på heroin. Dels var musiken lysande: klassisk New York-rock med inslag av latin, doo-woop och gammal r’n’b. Där fattades det varken dragspel eller kastanjetter. Det var en av många oförglömliga konserter på saliga Ritz vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Nästa gång han kom till Sverige kunde jag inte gå på konserten. Men min polare Stefan Richards var där, och eftersom jag snart skulle fylla år tog sig Stefan in i logen efter konserten och bad Willie signera en bild. Det skulle bli en fin födelsedagspresent. Och det blev det också. Men situationen var helt absurd. Willie var helt borta, trodde att Stefan var langare och upprepade hela tiden ”Where’s the stuff? Where’s the stuff?” Till sist vaknade han dock till, och nånstans i gömmorna har jag ett fotografi med en våldsamt pomaderad Willie De Ville och en påtejpad lapp där han med skakig handstil har skrivit en liten dedikation.
Artistlivet är sannerligen ingen barnlek.

Nedan kan du titta på "Love and emotion" från albumet Le Chat Bleu i en liveinspelning från 1981. Det krävs en del stake av en sångare som rör sig så oerhört lite! "Scenshowen" består i att karln rättar till kavajen vid 1.34...

Fatal maraton-miss!

I ett tidigare inlägg påstod jag att Ljusnebon Håkan Nilsson - som var Lyssnarnas Sommarvärd den 15 juli - kom sist i Söderhamns maraton i början av 80-talet. Det stämmer inte, meddelar Nilsson själv. Sist kom bandylegendaren Göran "Dallas" Sedwall (bilden). Nilsson kom femma från slutet. Ber om ursäkt.

Tango-chock i reklam-TV!

Någon i den unga och förmodat hippa reklamfilmsbranschen verkar högst oväntat ha viss koll på finsk tango. Jag blev rätt stöss när jag häromdagen, slögloende på TV4, plötsligt fick höra Toivo Kärkis smärtsamt vackra tangomedlodi Täysikuu (Fullmåne) i en reklamsnutt för - AMF Pension! (Det är den där filmen där en larv har huvudrollen...)
Vad gör den låten där? Vad har Täysikuu med pensioner att göra? Betalar AMF royalty till Kärkis dödsbo? Frågor, frågor. frågor...
Här kommer i alla fall originalet - Täysikuu med den oöverträffade Olavi Virta i en spelfilmssnutt från 1953. Vilken röst! Vilken hållning! Och vilket obeskrivligt svängigt boleroparti i mitten!

Stratan detroniserad!

Ovan: Utmobbat instrument.

Man har kommit hem från Hultsfred.
Man överlevde.
Det var i själva verket några riktigt trivsamma dagar där nere – kul sällskap (hustrun och tre 15-åringar), bra inkvartering (gympasal i själva Hultsfred) och så det faktum att arrangerande Rockparty har blivit så otroligt mycket proffsigare än när jag var på festivalen senast (1991).
Det mesta flöt helt enkelt enastående smidigt. Ta bara en sån sak som artisterna börjar på utsatt tid! Och att det finns så många bajamajor att det knappt är någon kö!

Vad finns då att tillägga till allt det som redan skrivits och sagts om Hultsfred 2009?
Kanske en liten gitarrnörd-spaning?
Under alla de konserter jag bevistade – det blev ett 20-tal – såg jag inte en enda Fender Statocaster! (Inte en enda Gibson Les Paul heller, men den guran har ju stått i skuggan att bra tag.) Men ingen Strata, alltså. Telecastern har tagit över helt. Gitarrhjältens tid är (för evigt?) förbi. De enda längre gitarrsolon jag hörde stod svenska Dungen för – ett band som låter som svensk progg 1973 och som ger mig rätt så obehagliga flashbacks. Annars är det ensemblespel som gäller – och gärna för mig.

Att jättestora scener inverkar menigt på konsertupplevelsen är kanske ingen originell spaning, men faktum är ju att det är grymt osexigt att se Regina Spektor på hundra meters håll. Hon, i sin tur, befinner sig 15 meter från sin cellist. Något ödsligare får man leta efter. (Cellon var för övrigt årets instrument, fast bara bland de kvinnliga artisterna.)

När tacka vet jag lilla rookie-scenen, där de inte fullt så etablerade spelar. För mig var festivalens stora ögonblick det unga punkbandet Bruket från Fagersta. När deras svettiga sångare greppar micken och vrålar: ”2009 är ett jävligt bra år att vara förbannad på! Här kommer en låt om finanskrisen. ENTVÅTREFYR!” var det så där kul med musik igen. Där nånstans spratt det till i den gamla rocknerven.

Hultsfred revisited

Det här är en av de få bilder som finns från den klassiska spelningen med Traste Lindéns Kvintett på Hultsfredsfestivalen 1988. Från vänster: Per Persson, Håkan Ahlström (R.I.P.), Magnus Fagernäs, yours truly och Traste Lindén själv.

Här skulle det markeras mot det plastiga, pampiga, pompösa och pudellockiga 80-talet: jeansväst, skinnpaj och boots. Orkestern körde helt utan el och vägrade stå på den uppriggade scenen.

1991 spelade jag för tredje - och sista - gången på Hultsfred. Aldrig mer att jag besöker den där hålan! sa jag när jag åkte hem den gången. Men nu är det dags igen! Nu drar jag, Lena och 15-åringarna Mina, Karin och Felicia till Småland. Vi får se vad det kan ge.

Stoppa pressarna!!

Expressens musikkritiker Gunilla Brodrej slår i dagens tidning fast att Michael Jackson var "inget mindre än ett musikaliskt geni".

Det var som tusan...

Sluta tjata om Ingo!

P1-morgon denna underbara sommardag: Michael Jackson är död, men det är ju ingenting jämfört med att det råkar vara 50 år sedan Ingemar Johansson blev världsmästare i tungvikt. Och i ett lååångt reportage rapas den slitna gamla storyn upp igen: hur hela Sverige satt uppe på natten och lyssnade till den raspiga radioutsändningen i juni 1959.

Jag har ingenting emot boxning, men det ständiga Ingo-tjatet är bara för mycket.

Kan vi inte gå vidare?

Kul på jobbet

Svetsar'n på bygget vid Liljeholmskajen roar sig själv och oss andra genom att skapa hittills okända djur av armeringsjärn. Värt en liten omväg på söndagspromenaden.

Att möta Olle i grind

Efter 33 år i Stockholm har jag äntligen tagit mig till första Hötorgsskrapan för att bagapa Olle Baertlings sanslöst snygga utsmyckning i entrén. Bättre än så här blir offentlig konst aldrig!

Målningen stod färdig 1954.

En nekrolog-skrivares memoarer

I ett uppmärksammat mordfall i Skåne härom sistens valde medierna att konsekvent kalla det ena offret "Tomatodlaren”.
Att odla grönsaker är sannerligen en hedervärd syssla, men det blir ändå konstigt när en hel livsgärning, med alla dess nyanser, ska klämmas ihop till just den glosan.
Vad skulle man själv heta i motsvarande situation? ”Gitarrplinkaren hittad död” eller ”Stavgångarens öde förbryllar”?
Man undrar ju.

Tack och lov har Stockholms morgontidningar nu slutat med rubriker på nekrologerna. Tidigare försökte man sammanfatta världens mest fascinerande livsöden i tvåradiga, enspaltiga rubriker. Det kunde bli saker i stil med ”Gav allt för kennelklubben” eller ”Pionjär inom squaredance”. Lite magert för en människa som säkert var mycket mer än så. Nu kör man bara namnen över runorna. Bra så.

När jag på 80-talet jobbade på nattredaktion i Hälsingland ingick det i arbetsuppgifterna att under sen eftermiddag ringa upp begravningsbyråerna och fråga om någon hade avlidit under det senaste dygnet, och i så fall vem. Sen var det till att ringa närmast anhörig – oftast make eller maka – och försöka göra en liten intervju som skulle utmynna i en nekrolog i nästa dags tidning.
Ett vidrigt uppdrag, förstås. Ibland hörde man inte vad som sades mitt bland allt hulkande, ibland blev man ofrivillig terapeut, ibland insåg man att den döda/döde hade det bättre nu än tidigare...
Men man blev nästan aldrig avsnäst. De flesta ville berätta.
En av standardfrågorna som skulle ställas handlade om döingens intressen. Vi pratar här om personer födda i början av 1900-talet, bosatta i södra Norrland.
Och det slog aldrig fel. Om det var en karl som hade gått hädan var svaret självlart. Intressen: jakt och fiske. Ibland var det nån ideell sammanslutning. Idrottsklubben, kanske, eller en frikyrkoförsamling.
När det gäller kvinnorna var det annorlunda, men ändå lika givet. Som jag minns det fick man vid alla dessa telefonsamtal, rörande alla dessa döda kvinnor, bara ett enda svar.
Intresse: Hemmets skötsel.

Nu blir det rock'n'roll på Sommar!

För tredje året har P1-lyssnarna fått vara med och utse en Sommarpratare. Och härom veckan fick vi veta att ”Lyssnarnas Sommarvärd” i år blir den 53-årige muraren och musikern Håkan Nilsson från Ljusne, Hälsingland.
Jag hajade till när jag såg notisen. Den snubben har jag nämligen stött på tidigare i livet.
Året var 1980 och jag var nybakad, mångsysslande journalist. Jag och en kompis hade sålt in en idé om att göra en serie program för lokalradion. Den skulle handla om unga, lovande rockmusiker från Gävleborg.
De flesta programmen var helt värdelösa - vi programmakare var usla, musikerna var blyga och hummade mest och musiken var inget vidare.
Sista programmet var ett undantag. Det handlade nämligen om Håkan Nilsson. På den tiden hade han ett band som hette ”LA Rockers”. Det har inget med Los Angeles att göra, namnet ska i stället utläsas Ljusne-Ala Rockers. (Ala är en grannort till Ljusne).

Vi kom hem till Nilsson, som satt på helspänn och väntade i en soffa. Precis när vi hade monterat upp mikrofonen frågade han otåligt: ”Är den på?”
Jodå, svarade vi.
Det är då han lutar sig fram, stirrar stint på mikrofonen och RYTER fram sin inövade replik:
”När jag vaknar tänker jag på rock’n’roll! När jag somnar tänker jag på rock’n’roll! Jag LEVER rock’n’roll! Jag ÄTER rock’n’roll! JAG ANDAS ROCK’N’ROLL!!”
Därefter sjönk han ihop i soffan.

Resten av programmet var inte lika bra. Det var svårt att toppa en sån inledning. Allt var ju liksom sagt.

Något år senare träffade jag karln igen - när han skulle springa maraton. Han hade varit ute och rummel-spelat på en knuttefest till 5 på morgonen, sovit tre timmar, ätit en banan till frukost för att sedan ställa sig på startlinjen, iförd ett par tennisskor i tyg. Han kom sist, men han tog sig i mål.

Lita på att jag kommer att lyssna på Sommar den 15 juli.

Retro-orgie

Denna sjukligt snygga bensinpump står vid en sjömack nånstans i S:t Annas skärgård.

Nedan: detalj.

Minior med mejsel

Plötsligt var han bara där, vid Johanneshovsbrons södra fäste, nära Gullmarsplan. En liten krabat som uppenbarligen tycker att bron behöver lagas. Upphovsman: okänd.

Why? Varför? Warum? Vofför?

Jag tycker ändå att man borde kunna kräva att pimpare av det offentliga rummet ägnar åtminstone någon tanke åt begripligheten. Här har någon eller några lagt ned avsevärd möda på att göra en stor banderoll med budskapet "Swine Flu". Skapelsen hänger på Riddarholmen. Alla förbipasserande stämmer upp i ett unisont "OCH?"

Nya tider - nya ord

Yngsta dottern, 15, sjunger gärna och bra. Nu kommer hon hem och berättar att hon ska vara solist i en låt med "Bach-syndrom". Det visar sig vara tonårssvenska för kontrapunkt. Ganska fyndigt.

William Burroughs tjackar en fågel

Vad sägs om en film med manus av Samuel Beckett och med Buster Keaton i huvudrollen? Får det lov att vara en unik TV-intervju från 1957 med Louis-Ferdinand Céline? Passar det med en 70 minuter lång "poetisk vandring" genom Gaudís Barcelona?

Alla som tycker om att då och då avvika från en den kulturella allfartsvägen bör ta sig till http://www.ubu.com/, en film- och musiksajt helt ägnad åt det som i brist på bättre får samsas under begreppet avantgarde.

Här kan man bli kvar i dagar och titta på svårtåtkomliga experimentfilmer från 20-talet av Léger och Man Ray, massor av kortfilmer från Fluxus-gänget, musik med Laurie Anderson, Philip Glass, Stockhausen med flera, med flera. Djupt, svårt, angeläget och tramsigt om vartannat.

Min favorit just nu är den 120 sekunder korta stumfilmen William Buys a Parrot, med "manus" av William S Burroughs, som även "spelar" "huvudrollen".

Mycket citationstecken där...

Bilden: Burroughs dealar fågelpris med käck sailor.

Nytt, fräscht rubrikord!

Är svensk nyordbok informerad?

Amerikansk dröm färskare än väntat

Jag trodde att uttrycket ”The American Dream” var urgammalt - från oavhängighetsförklaringen, ungefär. Nu står det i Vanity Fair att frasen myntades så sent som 1931, av historikern James Truslow Adams.

Liten fundering kring rubriksvenska

Kvällstidningarna har tydligen bestämt att alla substantiv alltid ska stå i bestämd form, åtminstone i rubriker och på löpsedlar. Det är ”SORGEN” eller ”KATASTROFEN” eller ”GLÄDJECHOCKEN” hela tiden. Eller, som ovan, "ISBJÖRNEN" och "KVINNAN". Antagligen används detta trick för att skapa en illusion av intimitet. Nyheterna ska, paradoxalt nog, kännas välbekanta.
Det har inte alltid varit så. Tänk om det, den där majdagen 1945, hade stått ”FREDEN” på löpsedlarna. Inte så lyckat. Eller om Aftonbladets löp-klassiker hade varit ”GREVEN SKÖT NEGERN MED JAKTGEVÄRET”.

Lila koja förgyller pendlarens resa

Allmänheten fortsätter att pimpa det offentliga rummet, vilket gillas av denna blogg. Här har någon satt upp en lila hundkoja på T-banans spårområde mellan Enskede gård och Globen. Säkert jätteförbjudet, men det är en fin koja.

Min kamera älskar leenden!

Min första tanke är: ”Hur i allsin dar vågar dom stoppa in ett skämt i en manual?”
Jag har alltså blivit med kamera, och jag hajar till när jag av instruktionsboken informeras om att min kamera har ett ”Leende-läge”. Det innebär att kameran, i en viss inställning, automatiskt tar en bild så fort sökaren upptäcker ett leende ansikte.
Är detta möjligt?
Jag sätter upp kameran på en hylla, ställer mig framför kameran och fyrar av mitt allra mest falska och ansträngda leende.
Och se på tusan – kameran upptäcker mitt ”smajl” och tar en bild, alldeles på egen hand! Ni ser eländet ovan.
Det är hårda tider för oss surkartar…

Nu tar vi det från början...

Jag har vunnit en digitalkamera i en slogantävling. Första kapitlet i den medföljande manualen heter "Ta ut kameran ur kartongen".

Ett ännu högre höga F!

Babben Larsson gör just nu succé i Obesvarad kärlek på Intiman i Stockholm. Föreställningen handlar om Florence Foster Jenkins - en stenrik och tondöv sångerska som härjade i New York på 30- och 40-talet och gärna bjöd societeten på små föreställningar där hon gjorde mos av diverse operaklassiker. Hon blev kultförklarad av sin samtid och det är oklart om hon förstod att folk skrattade åt henne.
Det finns ett kapitel om Jenkins i den amerikanske radiomannen Irwin Chusids fina bok Songs in the Key of Z, som är en fascinerande genomgång av diverse outsiders inom musikens område.

Chusid berättar om när Florence Foster Jenkins en gång åkte taxi genom New York. Det ville sig inte bättre än att taxichauffören krockade och Mrs Jenkins blev ordentligt tilltufsad. Men i stället för att stämma taxibolaget skickade sångerskan en låda cigarrer till chauffören. Skadan hon åsamkats – påstod hon – gjorde att hon kunde sjunga ”a higher F than ever before.”
Songs in the Key of Z innehåller även kapitel om bland andra The Shaggs, Shooby Taylor, The Legendary Stardust Cowboy samt vår egen Eilert Pilarm från Örnsköldsvik.
Rekommenderad – snudd på påbjuden – läsning!

Bilden ovan föreställer Florence Foster Jenkins i en av sina favoritutstyrslar.

Här kan du höra hur Jenkins lät när hon sjöng Mozarts Der Hölle Rache.

Om piggsvin och Robert Rauschenberg

Det här är ”Piggelina” som vaktar ingången till vårt hus. Jag och döttrarna har gjort henne i något slags "blandteknik". Jag gillar det ordet och det tillvägagångssättet. En som var väldigt bra på blandteknik var Robert Rauschenberg. Jag var helt lycklig när jag gick omkring på Moderna museets stora retrospektiv härom året och tittade på Rauschenbergs ”Combines”, gjorda just i blandteknik. Hur kul som helst! (Det är ofattbart att det inte skrattas mer på Moderna.)
Rauschenberg hade för övrigt det bästa konstnärliga credo jag nånsin hört:
”Hästar, stavhoppare…det är ungefär vad mina arbeten handlar om”, sa han i en intervju någon månad innan han dog.

Nedan en "Combine" av Rauschenberg.

P1, vardagar kl 06.50

Filosofiskt morgonprogram för bagare:
Tankar för degen.

Kulturmeningar, del 3

En bekant har sett att jag på denna plats listar märkvärdiga sayings från kulturens värld, och påpekar att jag borde ha med Captain Beefhearts visdomsord från 1968:

"There are only forty people in the world, and five of them are hamburgers."

Liten avstickare till Norrköping

Gjorde en utflykt till Norrköping för att gå på pressvisningen av EWK-museet – Centrum för politisk illustrationskonst som öppnade 1 april. Det är en ambitiös sak om Sveriges bäste politiska tecknare Ewert Karlsson (1918-2004), och den ryms under Arbetets Museums såväl organisatoriska som fysiska tak.
Museet är indelat i fyra avdelningar: människan EWK, konstnären EWK, ett arkiv samt en avdelning för tillfälliga temautställningar.
Två saker slår mig när jag går omkring bland de hundratals teckningarna:
1. EWK har inte fått någon likvärdig arvtagare.
2. EWK:s teckningar är mästerliga; träffsäkra och klyftiga - men sällan särskilt roliga. Min gissning är att han i grunden var djupt pessimistisk.

För övrigt är det en fröjd att vandra omkring i Arbetets Museum. Utställningen INDUSTRILAND – när Sverige blev modernt behandlar epoken 1930-1980 och är helt enkelt storartad. Den står ända till 2012 och det finns alltså ingen ursäkt för att missa den.
Museet är även bra på dokumentärfotografi. Just nu visas No such thing as society, om England under Thatcher-epoken. Svartvitt så det förslår – och plötsligt inser man att punkens entré på arenan var en historisk nödvändighet.

EWK-bilden överst heter ”Folkhemmet”.

Kulturmeningar, del 2

I den nyss inledda serien om häpnadsväckande kulturmeningar kommer här en goding från Dansen Hus:

"Virpi Pahkinen skapar hänförande rörelsepoesi i en katedral av salt."

Lars Johan Hierta har tagit dykar-cert!

Att mini-pimpa det offentliga rummet tycks bli allt vanligare, vilket på det hela taget bara är roligt. Här ett aktuellt exempel: Lars Johan Hierta-statyn på Riddarhustorget i Gamla stan har försetts med dykarutrustning. Tilläggas kan att statyn är ganska hög, så pimparna har fått ligga i. Återstår att se hur länge utsmyckningen får sitta kvar.

Kulturmeningar del 1. Om dansk hårdrock och telepati

I det enorma textflöde som dagligen passerar hjärnan finns det meningar som får en att stanna upp, som biter sig fast, som får fantasin att gå i gång.
I morse läste jag följande i ett pressmeddelande:

”När man numera pratar om dansk hårdrock så tänker ju alla unisont på Volbeat.”

Jag har ingen aning om vilka Volbeat är, men frasen fascinerar ändå.
Läs den igen.
Nu undrar jag: Vilka är det som pratar om dansk hårdrock? Finns de på samma ställe? Har de ögonkontakt? Nej, det verkar inte troligt. Alltså finns det många som pratar om dansk hårdrock som inte har en aning som att det finns andra som också pratar om dansk hårdrock. Det är sannolikt omöjligt att säga hur många de är och var de finns.
Om vi nu generöst antar att 1 000 svenskar pratar om dansk hårdrock vid ett givet tillfälle, verkar det rimligt att alla 1 000 då unisont tänker på Volbeat?
Varför inte, förresten? Tänk om det – från Ystad till Haparanda – plötsligt och oväntat skapas något slags Volbeat-energi, resultatet av ett telepatiskt tänkande hos alla som pratar om dansk hårdrock.
Tanken svindlar, men den går att leva med.

Nåt måste ju grejerna heta!

Sent omsider har jag besökt Vårsalongen på Liljevalchs. Ovanligt kul blandning i år.
Men jag kan irritera mig rätt mycket på konstnärer som döper sina verk till Utan titel. Det är nåt på samma gång fantasilöst och skitnödigt pretentiöst över det hela. ”Jag tycker att verket ska tala för sig själv”, ungefär. Jaharu. Men inse att Utan titel också är en titel! Som tusentals konstnärer har använt före dig.
Publiken behöver titlar för att kunna orientera sig och för att kunna prata med andra om själva verket. ”Har du sett den där Utan titel. Den tycker jag är lysande”, funkar ju inget vidare som inledande replik vid konstföreningens vitvinsbord.
Även inom musiken förekommer otyget. Beatles dubbel-LP från 1968, den med helt vitt omslag, hade ju ingen titel, varför fansen omedelbart döpte skivan till The White Album. Såklart. Nåt måste den ju heta. Och ta funkkungen Prince, som plötsligt inte ville ha något namn och i stället propsade på att förknippas med en symbol. Hur skulle man kunna prata om honom? Någon försökte med ”The artist formerly known as Prince”, men så kan man ju inte säga. Resultaten blev att folkhumorn döpte honom till ”The Symbol”, på svenska – ännu värre – ”Symbolen”. Aj aj aj.

Själv älskar jag titlar. Några favoriter:
Bok: Den galopperande svensken (Sture Dahlström)
Skiva: Swordfishtrombones (Tom Waits)
Film: Faster, Pussycat. Kill! Kill! (Russ Meyer)
Konstverk: Broadway Boogie Woogie (Piet Mondrian)

Mondrians fenomenala Broadway Boogie Woogie från 1942-43. Hur kul hade det varit om den hade hetat Utan titel?